one thing.
Din blick. Den som gör mig så generad som jag hatar att bli, när jag knappt kan yttra ett ord utan att bli helt röd i huvudet. När jag får vända bort min egen blick eftersom jag är rädd för din. Det känns som om du ser in i min själ. In i min existens. Det gör mig rädd. Och lycklig. Precis på samma gång.
Det är vad jag saknar mest just denna kväll. Att inte få titta in i dina ögon några sekunder för att sedan titta på en punkt precis ovanför eftersom jag inte klarar av ögonkontakt med dig för länge. Det blir för uppenbart. Inga fler hemligheter. Därför vänder jag bort huvudet, försöker rymma. Men du fångar upp mitt huvud i rörelsen och med din ena hand så för du försiktigt tillbaka mitt ansikte. Så tittar vi på varandra igen. Jag ser hur du frenetiskt försöker läsa mina tankar, på samma gång som ditt leende avslöjar dig.
Hur mycket du än försöker, natt efter natt, så kommer du aldrig kunna förstå. Mina tankar kommer aldrig bli dina. Jag kommer aldrig berätta för dig att varje ensam natt i sängen går åt till att tänka på dig. Att tårarna faller när jag tänker på den kärlek jag känner för dig som aldrig kommer bli besvarad. Att jag kan vakna mitt i natten av ensamhet eftersom du inte är här. Tanken på att du kanske är med någon annan. Att någon annan får kyssa dig, hålla din hand och vara med dig. Du kommer aldrig kunna läsa mina tankar och jag kommer aldrig berätta för dig.
Jag önskar ofta att din blick såg min själ på riktigt. Verkligen såg den. Den ljusröda färg som den har, som du har skapat av små färgklickar. Utan att du vet om det. Allt hade varit lättare om du såg allt själv, om jag inte hade behövt säga ett ord. För jag kan inte sätta ord på det, allt som jag känner. Jag är sämst på det. Ibland känns det som om du förstår, utan att vi säger någonting. Ibland känns det som om du söker i blindo.
Din blick gör mig förvirrad och hur mycket jag än försöker så kan jag inte läsa den. Men jag försöker om och om igen. Jag vägrar ge upp. Jag tror jag har sett något, någon gång. Kanske omtanke. Eller vänskap. Kanske till och med kärlek. Men jag vet inte. Är inte helt säker. Men jag låtsas ibland, att jag sett allt jag vill se. Det gör vardagen lite mer färgglad. Precis som min själ när jag söker din blick och hittar den. Där i mörkret bredvid mig.
Det är vad jag saknar mest just denna kväll. Att inte få titta in i dina ögon några sekunder för att sedan titta på en punkt precis ovanför eftersom jag inte klarar av ögonkontakt med dig för länge. Det blir för uppenbart. Inga fler hemligheter. Därför vänder jag bort huvudet, försöker rymma. Men du fångar upp mitt huvud i rörelsen och med din ena hand så för du försiktigt tillbaka mitt ansikte. Så tittar vi på varandra igen. Jag ser hur du frenetiskt försöker läsa mina tankar, på samma gång som ditt leende avslöjar dig.
Hur mycket du än försöker, natt efter natt, så kommer du aldrig kunna förstå. Mina tankar kommer aldrig bli dina. Jag kommer aldrig berätta för dig att varje ensam natt i sängen går åt till att tänka på dig. Att tårarna faller när jag tänker på den kärlek jag känner för dig som aldrig kommer bli besvarad. Att jag kan vakna mitt i natten av ensamhet eftersom du inte är här. Tanken på att du kanske är med någon annan. Att någon annan får kyssa dig, hålla din hand och vara med dig. Du kommer aldrig kunna läsa mina tankar och jag kommer aldrig berätta för dig.
Jag önskar ofta att din blick såg min själ på riktigt. Verkligen såg den. Den ljusröda färg som den har, som du har skapat av små färgklickar. Utan att du vet om det. Allt hade varit lättare om du såg allt själv, om jag inte hade behövt säga ett ord. För jag kan inte sätta ord på det, allt som jag känner. Jag är sämst på det. Ibland känns det som om du förstår, utan att vi säger någonting. Ibland känns det som om du söker i blindo.
Din blick gör mig förvirrad och hur mycket jag än försöker så kan jag inte läsa den. Men jag försöker om och om igen. Jag vägrar ge upp. Jag tror jag har sett något, någon gång. Kanske omtanke. Eller vänskap. Kanske till och med kärlek. Men jag vet inte. Är inte helt säker. Men jag låtsas ibland, att jag sett allt jag vill se. Det gör vardagen lite mer färgglad. Precis som min själ när jag söker din blick och hittar den. Där i mörkret bredvid mig.
Kommentarer
Postat av: Stephanie
Vad jag kan förstå så verkar denna människan ta mer energi ifrån ditt liv än något annat. Det låter som att du är frukasvärt olyckligt kär. Det jag undrar är om det är värt det? Är han verkligen värd all din energi, alla dina tårar, alla dina tankar. Kärlek handlar om att ge och ta, det handlar om ömsesidighet, både på gott och ont. Dock vekar det som att det är Du som får ta allt det onda. Att vara olyckligt kär leder oftast inte till något. Dina känslor är mer värda en så... spill inte ut dom på någon som inte besvarar dom. Slit inte ut ditt hjära mer, sluta grubbla och gå vidare!
Trackback
