Ligger i sängen och lyssnar på Ted Gärdestad.
Gråter. Men inga sogsna tårar, bara sådana som måste komma ut ibland.
Jag saknar närhet, att få ligga bredvid någon och vara lycklig.
Att le i mörkret utan att någon ser, men man gör det ändå.
Att komma på sig själv med att skratta till när ett minne gör sig bekant.
Att kyssa ett par läppar som man kysst innan, men som fortfarande känns nya.
Att få älska. Att vara älskad. Att betyda.
Det är vad jag saknar just nu, när jag ligger ensam i min säng denna lördagskväll
och lyssnar på vacker musik om dans, liv och kärlek. Just det.