För cirka tre år sedan trodde jag inte att jag skulle klara av att överleva ett krossat hjärta. Varje dag grät jag efter att mannen som skänkt mig lycka hade lämnat mig. Det tog två år. Två år av sorg, smärta, ilska, förvirring och uppgivenhet innan jag kunde börja se det fina med livet igen. Jag lovade mitt hjärta att vara mer försiktig, att inte bara ge stora delar av mig själv till någon annan utan att ha en försäkran - ett skyddsnät.

 

Nu sitter jag här och ännu en gång värker bröstet och det är svårt att andas. Skillnaden denna gången är att allt är mycket värre - mer intensivt. För första gången såg jag något mer, något utöver det vanliga. Jag var redo att göra så mycket för något som var så bra. Nu vill jag inte göra någonting.

 

Det gör ont, så jävla ont. Om jag ska vara ärlig så är jag inte sugen på någonting och för första gången på nästan tio år så vet jag inte om jag orkar kämpa längre - varken för kärlek eller något fint avslut.

"Jag vet inte vem jag är."

"Jag vet inte vem jag är heller, det är så det är att leva."

 

punkt slut.

Det känns som om något river inuti mig, något stort och mörkt och förgörande. Det sliter och drar i varje del av mig och gör luften tyngre i lungorna, som att andas tjära. Det är som att drunkna, drunkna i sig själv. Jag har inte tid till att tänka eller vara, bara göra - något som sakta får hjärtat att slå snabbare. Sömn är inte längre en vardag, det är en lyx, precis som egentid och lugn. 

 

Jag går snart itu, lägger ner och säger hej då. Ser framför mig hur en vägg börjar närma sig, en vägg jag är påväg mot i hundra kilometer i timmen. Det går inte att sakta in, svänga och missa väggen - det enda möjliga är krock. En krock som förintar allt.

 

Ja, det är något som river i mig. Något jag inte kan förklara, men som jag känner. Det rör sig i mig i varje andetag och rörelse. Det är något som förgör och förintar, som förtär och begär. Begär tid som inte finns, dagar som är för få och kräver uppmärksamhet från mig som jag inte kan ge. Och även om jag ger allt så är det inte tillräckligt. Detta Något är Inget och Allt. 

Ibland är det enkelt att låtsas, nästan som en daglig rutin som görs per automatik. Ibland glöms sorgen bort och ersätts av något annat, som arbete som helt plötsligt kräver allt fokus trots att det snart är klart. Trots att det egentligen inte finns så mycket att göra. För det fokus som läggs på arbetet gör att tankarna kring allt det andra, det jobbiga, försvinner för en stund och blir som små moln som blåser iväg med vinden - långt bort. Ibland läggs allt fokus på att allt ska vara perfekt och även om det slutar med ett totalt nervsammanbrott så ska det göras perfekt - för om det inte är perfekt så läggs inte fokus på rätt sak. Allt för att vinden ska blåsa bort från en.

Fast en dag vänder vinden och då återkommer alla moln på samma gång, som ett inkapslat kaos.

Denna dag är just en sådana dag.

Inom mig bubblar känslorna. Just nu kan jag inte riktigt förklara allt som händer, men en dag ska jag berätta.

Berätta varför mitt hjärta har börjat slå några extra slag ibland.

Berätta om mannen som höll mitt hjärta i sin hand och krossade den, som nu blivit som vem som helst.

Berätta hur glädjen inom mig skulle kunna beskrivas som lycka.

 

En dag, inom en snar framtid, kommer jag orka berätta om det.

Just nu lever jag det.

 

Ibland står jorden stilla, i små sekunder som ingen märker. Det är de stunder som gör

livet mer verkligt. Det sker när en man kysser en kvinna för första gången, eller när en

pappa slår sitt barn för att barnet inte tagit undan efter sig. Ibland händer det när en

man går genom ösregn utan mål eller plats att ta vägen, eller när en kvinna gråter när

hon ser sitt nyfödda barn för första gången. Det finns där, runt oss hela tiden - sekunder

när världen hoppar över ett andetag. Det sker snabbt och omärkbart, men det genomsyrar

vardagen genom tysta små viskningar.

En gång, precis som många andra sena nätter, var jag ute och gick. Det var när ett

mörker låg över staden, trots att stjärnorna gjorde allt för att sticka ut. Jag bara gick,

utan att veta vart jag var påväg - men jag kunde inte gå tillbaka. Jag var påväg bort,

bort från det liv som krossat mig. Plötsligt, när jag stod på en helt alldaglig plats och

beskådade alla stjärnor, stannade jorden. I en sekund stod allt helt stilla. Det var över

lika snabbt som det påbörjats och hade jag blinkat just då hade jag inte märkt det.

Fast det gjorde jag inte. Jag såg. Jag kände. Jag förtrollades.

Jag vände om och gick hem, mot något som inte var krossande längre. 

Jag har alltid trott att kollektiviteten skulle vinna över ensamheten, lika säkert som solen går upp varje morgon för att sedan gå ner varje kväll. Jag har aldrig varit bra på att vara ensam, det är situationer jag inte satt mig i eftersom det skrämmer mig. Att vara ensam med mig själv var en gång det värsta som fanns, min värsta fiende. Fast på sista tiden har jag insett att ensamheten har blivit min bästa vän. Istället för att förgöra mig så har den fått mig att se livet ur ett helt annat perspektiv.

Innan levde jag på människorna runt mig, det var de som gjorde mig glad och stunderna utan dem är tillfällen jag knappt vill minnas, tomma svarta hål utan något ljus. Det gick så pass långt att jag blev beroende, mina vänner blev som en drog som jag försökte omringa mig av så ofta jag kunde. Jag formades efter andra, var inte längre mig själv - precis som jag ville att det skulle vara. För om jag inte var mig själv så behövde jag inte ta tag i allt som hade med mig att göra. Då fanns jag inte.

 

En dag förändrades allt. Jag vet inte om det var de eller jag som förändrades, men det var inte längre samma sak. Drogen hade blivit ett gift som sakta men säkert började tillintetgöra mig. Det var nog jag eftersom jag lät det gå så långt, till en plats där jag varken kände mig som mig själv eller någon annan. Men en dag slog det mig, behovet av att vara någon annan hade gjort mig till en hatisk människa som inte längre såg någon glädje i livet. Bara bitterhet. När jag tänker efter var det en bra dag, även om den inte är ett bevarat minne.

Jag lärde mig att jag måsta acceptera den jag är, precis som jag är just nu. Jag förstod även att vänner som bara fanns där när de behövde mig, inte när jag behövde dem, var inte vänner som var nödvändiga.

 

På sista tiden har jag förlorat flera väldigt nära vänner, vänner som jag saknar och tänker på varje dag. Jag vet att det är mitt fel att det är såhär, jag lät min osäkerhet trycka bort de som betytt mest för mig. Jag kan bara hoppas att de en dag inser att jag enbart gjorde det eftersom jag var rädd, rädd för världen och för att de en dag skulle lämna mig. Fast varje dag är jag även tacksam för att jag kan se på mig själv och säga att jag älskar mig, för det gör jag. Jag är ganska fantastisk när jag tänker efter, för jag lyssnar och finns där när någon av de som bryr sig om mig behöver. Jag har varit bitter och hatat vardagen i nästan hela mitt liv, det har inte känts rättvist att jag har varit den som fått allt det "dåliga". Nu inser jag att jag fick något helt vanligt, men gjorde det till något dåligt - det var mitt eget fel. En dag släppte jag allt, all bitterhet och allt hat, för att börja om på nytt. Detta är första gången någonsin som jag ser ett lycklig slut för mig själv, ett slut som jag själv kommer skapa - om det så är i ensamhet eller i ett mer kollektivt sammanhang, det är det enbart tiden som vet.

Jag vet att jag varit frånvarande och det beror på anledningar som jag inte orkar ta just nu. Jag känner mig lite lost in the blåst och har inte riktigt koll på läget. Sedan hänger jag mycket på min andra blogg där jag lägger in foto och dylikt. Checka in den om ni känner er sugna: mikalundblad.devote.se

 

Tills vi hörs igen, ha det bra!

Måndagsmorgon, något som smakar lite illa i munnen när man uttalar det. För även om det finns något att längta efter så känns måndagen alltid som ett avbrott, dagen som avslutar något samtidigt som den indikerar att något nytt börjar. Om man då, som i mitt fall, kombinerar detta ordet med en 24-timmars hemtenta - då skapas ett illamående som inte riktigt vill försvinna. Även om jag ibland kan tycka om att skriva en tenta enbart för att min hjärna verkligen för använda sin kapacitet och att måndagar faktiskt kan vara väldigt fina dagar så sitter jag här nu, på ett väldigt tomt Orkanen, och önskar att jag var någon helt annanstans. För denna måndag är inte fin och hemtentan är inte ett verktyg för att använda min hjärna som inte vill fungera idag.

Det enda jag har att vara tacksam för just nu är det faktum att jag har en fin vän och såväl kurskamrat bredvid mig som har precis samma känslor som mig. Det är något som skänker mig lite glädje denna ack så stressfyllda och blåsiga måndagsmorgon.

 

Mumford & Sons, något av det bästa någonsin.