youth knows no pain.
no sleep, just thoughts
När tankarna vinner över förnuftet.
Det känns som om jag går itu - inifrån och ut.
Mitt hjärta gör ont, mitt huvud lika så.
Jag vill inte känna såhär längre,
otillräcklig och totalt värdelös.
Jag är ingen man kan tycka om eller älska,
jag förtjänar det inte heller.
Dagar och nätter flyter ihop,
ibland känns allt bra - oftast bryter jag ihop omringad av mörker.
Det är berättelsen om mitt liv,
utan en vacker prins som räddar mig,
ingen slutscen där allt slutar bra,
inget lyckligt slut.
Ingenting.
många tankar.
Tusen tankar far genom mitt huvud just nu. Jag vet inte vad jag vill längre. På sista tiden så har mina tankar börjat falla tillbaka på det förflutna och saker som jag egentligen inte vill tänka på. Varje gång jag börjar cirkulera kring det så blir jag förvirrad och allt för ofta så börjar det falla mer än en tår ner för mina kinder.
Just nu så pågår det en konflikt i mitt huvud, en konflikt som jag inte kan lösa. Den enda sidan tycker att jag ska glömma allt som varit och börjar om på nytt med ett blankt papper, den andra sidan tycker att jag ska hålla kvar vid det jag tycker och vara lojal mot de som står mig närmast. Jag vet inte vad jag själv vill.
Förvirring, det ordet beskriver allting som handlar om mig just nu. Jag kan inte skilja på vad jag vill göra, borde göra och ska göra.
Fan, jag hatar att vara Mika just nu.
i hennes små skor.
Hans blick vill ha mer - jag ger, sen får jag tusen tillbaks
Vi hjälper varandra våga leva,
säger "du kan vara stor! jag rymmer dig!"
Bekänner att jag är rädd för mörkret,
vill du gråta med mig?
I hennes små skor fick vi båda leva, min älskling och jag!
Det var i väntan på - att vår kärlek skulle gro!
Och håller vi ut tills solen går upp igen, älskling jag -
lovar dig en vacker dag! En dag då allting blir bra!
goal.
göra denna dag till en bra dag.
25
"Och du har någon ny att somna bredvid nu,
det är inte lätt att va så ung.
Skönt att jag slipper bli 25,
för ögonen svider och hjärtat bränns."
Livet kommer aldrig vara lätt, hur hårt man än försöker jobba sig igenom det jobbiga i hopp om någon lättnad. Det kommer aldrig bli en dans på rosor, inget lyckligt slut. Även om man hittar sin själsfrände, får 2,5 vackra barn och flyttar till sin drömstad så är det oftast då ens pappa eller närmsta vän dör och man måste åka tillbaka för att plocka upp alla bitar. Man blir aldrig fri, jag blir aldrig fri.
När jag var en dum 16-åring som inte såg någon mening med livet alls så lovade jag mig själv att jag inte tänkte fastna. Jag tänkte inte bli som alla andra som nöjde sig med första bästa. Jag skulle inte få någonting som alla andra fick men jag skulle ta allt som ingen annan vågade ta.
Jag håller fortfarande fast vid det.
Jag önskar att jag kunde skriva att jag har planer för mitt liv, planer som jag inte ens har berättat för min pappa. Planer som finns där. Något som är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar - att det finns där dygnet runt. Att de en dag kommer uppfyllas, en dag kommer jag vara precis där jag vill vara. Jag önskar även att jag kunde skriva att jag inte tänker fastna här med en människa som hatar mig, med en del vänner som bara låtsas uppskatta min vänskap i hopp om att hitta något bättre och dagar som bara flyter ihop.
Jag önskar väldigt mycket.
Sanningen är att jag fortfarande är samma dumma 16-åring som inte ser någon mening med livet. Enda skillnaden är att tiden har gått och nu, fyra år senare, och allt är så mycket mer patetiskt. Och ja, jag vet att jag verkar bitter - det är jag också. Jag är trött på att vara den som man hör av sig till när ingen annan kan. Jag är även trött på att en del tar mig för givet, även om någon sårar mig så förväntas jag finnas där när jag behövs ändå. Mest av allt så är jag trött på att sitta fast på samma plats som för fyra år sedan. Samma gamla stad, samma gamla skitsnack, samma gamla sound som sakta tar död på mig. I detta fall så får jag skylla mig själv.
M
mer än ord kan beskriva.
en bra dag.
Våren hade slagit rot och man kunde nästan känna doften av sommaren som var på ingång. Emmylie skulle jobba på sitt projektarbete och hon frågade om jag ville vara modell. Egentligen så ville jag inte eftersom jag aldrig blir bra på bild men hon var min vän och jag ville vara snäll. Så efter skolan följde jag med henne hem och vi påbörjade projektet. Först var jag väldigt nervös och rädd för att göra fel, men efter ett tag så släppt det. Istället för att fokusera på projektet så skämtade jag och Emmylie hela tiden medan hon ibland tog ett foto. Jag minns att jag satt på bänken, tittade på Emmylie och tackade Gud för att jag hade en sådan vän - som faktiskt frågade mig om jag ville vara med och hjälpa.
När vi var klara och hade packat ihop allt så gick vi in för att lägga in fotona på datorn, bara för att se om där fanns några foto som blev bra. När jag fick se dem och insåg att det var jag så blev jag så rörd. Tack vare en fantastisk fotograf, fina kläder och en vacker miljö så kändes det så rätt. Det var första gången någonsin som jag kände mig vacker. Första gången jag kände att jag verkligen hade fångats på bild. Det var första gången jag förstod att jag faktiskt har många bra sidor.
Det är därför jag aldrig kommer glömma denna dag.
En av de bästa dagarna i mitt liv,
obetydlig för alla andra - väldigt betydelsefull för mig.
walls
ännu har ingen lyckats.
life
Förgöras.
Dras ner i mörkret.
Ger upp.
Kalla det vad ni vill,
denna natt känns som evigheten.
Imagine
weheartit.com
nightlight
Jag vill gråta, slå någon, hata världen och aldrig mer lämna min säng.
Fast klockan ringer 05.15 och då måste jag vara glada Mika igen.
Fast jag kan inte tänka på det just nu, måste försöka sova lite.
Jag känner mig som tre olika människor.
Den som alltid ler och ger goda råd till andra människor.
Den som inte orkar bry sig om sig själv eller andra.
Och slutligen den som rör ihop allting och skapar kaos för sig själv.
Det sorgliga är att jag inte vet vem den riktiga Mika är,
jag tror hon dog för ett tag sedan - då allt bara blev fel hela tiden.
fel.
Fast det gör fortfarande ont, när jag ligger ensam på rummet och minnena kommer tillbaka - då gör det så jäkla ont. Jag minns alla som har lämnat mig, både de som har svikit mig och de som har lämnat inte bara mig utan även denna värld. Jag minns varje gång jag har gett mitt hjärta till någon men de har bara trampat på det och gått vidare - kvar har jag stått med en större smärta än jag kan förklara. Jag minns vänner som jag trodde fanns där men som har vänt ryggen till när jag verkligen har behövt någon, som om ordet vänskap inte betutt någonting för dem.
Alla minnen samlas under kvällen och trycker ner mig så pass långt att jag ibland inte vet om jag kan hitta upp igen. Ibland skrämmer jag mig själv, när natten har blivit riktigt mörk och alla andra sover utom jag - då blir jag rädd. Rädd för att det alltid kommer vara så, jag ensam i ett mörker. Hur gärna jag än vill glömma och lägga allt bakom mig så minns jag varje sårande ord, varje splittrad relation och varje tår som runnit ner för min kind - allt finns kvar. Jag vet att jag gör detta mot mig själv, att jag sakta kväver mig när jag tänker tillbaka på allt som har hänt. Fast jag gör det ändå. Det är som om jag har tusen olika ansikten men jag visar aldrig det som verkligen är mitt förrän jag är ensam och hittar tillbaka till det som fick mig att gömma mig själv från början.
Mycket handlar om saknaden efter helt onödiga saker men ändå viktiga. Jag saknar att sitta vid mormor och hennes sambo Tores köksbord och spela 31 med Tore, samtidigt så sitter jag och mormor och äter på vars en kaka som hon gjort och pratar om hur det går i skolan. Jag saknar alla sommarkvällar som jag och en vän satt ute vid stranden och pratade om vad vi skulle göra när vi blev lika gamla som våra storebröder - vi var så unga och naiva och inget kunde få oss att må dåligt. Jag saknar att sitta på min kusins rum på julafton och prata om vad Tomten hade gett oss i julklapp - hon visste att han inte fanns men hon låtsades för min skull. Jag saknar allt som var så bra. Allt som nu har blivit så fel. Framför allt så saknar jag mig själv, jag saknar den Mika som inte lät andra krossa henne - hon som gjorde vad hon själv ville utan att bry sig om vad alla andra skulle tycka. Jag saknar modet, glöden, passionen och mitt hela hjärta. Jag saknar fröjden med livet.
Jag trodde aldrig att livet skulle vara lätt, men jag hoppades ändå att det skulle vara lite lättare än såhär.
augusti i helvetet
Sätt dig själv i min sits så kan du, kan du leva så?
Så om hon viskar hur mycket hon älskar dig,
pay no mind för ingen kan vilja ha dig mer än mig.
Och akta dig för människor,
för människor gör en illa dom kan.
Och var försiktig du har mitt liv i din hand.
Allt det bästa till dig min vän och må kärlek gå din väg igen,
även om det är slut med mig.
Jag står utanför din dörr bara för att säga att jag aldrig,
aldrig känt mig så ensam."
Jag önskar att jag kunde glömma.
Glömma den famn som hållt mig varm vissa nätter.
Glömma den vänskap som påbörjades.
Glömma den kärlek som jag började känna.
Jag har hela tiden sagt att jag aldrig ångrat något,
speciellt inte när det gäller honom.
Fast nu börjar jag inse att jag hade fel.
Just nu ångrar jag allt med honom.
rädsla
Jag har nog aldrig riktigt vetat vad ordet rädsla har betytt. Även om jag har varit rädd så har jag aldrig känt den skräckinjagande oro som omringar rädslan. Inte förrän idag. Även om jag har varit rädd flera gånger innan i mitt liv så går det inte ens att jämföra med allt jag kände idag. När man inser att den älskar mest på denna jord kanske inte mår bra och man inte kan göra någonting för att hjälpa denna människa - det är då man känner äkta rädsla. När den människa som håller en kvar på marken inte riktigt kan stå själv och blir helt blek i hela huvudet - det är då man känner hur oron börjar ta över. Då är man rädd på riktigt.
Innan idag fick jag hålla ihop mig själv när jag var tvungen att vara den starka, vara den som skulle ta hand om allt och göra allt bra igen. Fast nu sitter jag här som den rädda 20:åringen jag är och gråter floder. Gråter rädslans tårar för att jag är rädd att den jag inte kan klara mig utan faktiskt inte mår så bra som han borde. Hjärtat slår oroligt eftersom detta kanske inte är något enkelt utan något riktigt komplicerat.
Jag kan inte blunda. Varje gång jag stänger ögonen så ser jag samma händelse om och om igen. Samma oro kommer tillbaka och rädslan dyker upp igen.
Jag har aldrig riktigt förstått mig på ordet rädsla - men idag så fick jag en chockerande verklighetsuppfattning som nästan har slagit omkull mig. Det känns förjävligt om jag ska vara ärlig - det känns som om jag håller på att mista dyrbar tid. Som om jag håller på att mista min bästa vän.
dreaming of love.
heaven knows it's high time,
I've been waiting on my own too long.
And when you hold me like you do,
it feels so right.
I start to forget how my heart gets torn,
when that hurt gets thrown,
feeling like I can't go on.
Cos it takes something more this time,
than sweet sweet lies,
before i open up my arms and fall,
losing all control of every dream inside my soul.
And when you kiss me on that midnight street,
sweep me off my feet,
singin ain't this life so sweet.
This years love had better last.
öppna sår.
"När man får ögonkontakt,
ler stort och kysser varandra
och man känner att den andra fortfarande ler.
Det är fint."
Jag tänker inte lika ofta på honom längre, den första mannen som någonsin har ägt en del av mitt hjärta. Fast när någon skriver såhär till mig, när vi pratar om helt andra saker, så börjar jag automatiskt att tänka på honom. På alla fina stunder vi haft - bara han och jag. Då börjar det göra ont i bröstkorgen och det känns som om jag ska sluta andas. Minnen som en gång gjorde mig så lycklig krossar mig i tusen bitar kvällar som denna. Det behöver bara vara en mening, en låt, en gest eller något annat - sedan är såren upprivna igen. Det går som i en cirkel - det känns som om det aldrig ska ta slut. Det gör bara ont.
lovers
Denna kväll känns bara jobbig. För jobbig.
Jag känner mig ensam och jag återlever minnen i huvudet,
minnen som får tårarna att rinna.
Just nu känner jag mig ganska värdelös.
It's a good thing tears never show in the pouring rain
As if a good thing ever could make up for all the pain
There'll be no last chance to promise to never mess it up again
Just the sweet pain of watching your back as you walk
As I'm watching you walk away
It's a cruel thing you'll never know all the ways I tried
It's a hard thing faking a smile when I feel like I'm falling apart inside
And now you're gone, there's like an echo in my head
And I remember every word you said
And I am helpless sometimes
Wishing's just no good
'Cause you don't see me like I wish you would
There's a moment to seize everytime that we meet
But you always keep passing me by
No, you never were, and you never will be mine
bakgrund.
när jag känner mig nere och inte riktigt finner mening med allting,
då tittar jag bara på detta collage som jag har som bakgrund på datorn.
Då minns jag varje skratt som har lämnat min mun,
alla samtal och lyckliga stunder som gjort mig till den jag är.
Min familj & mina vänner håller mig vid liv,
jag älskar er.
♥
kaoset byttes ut mot tyst och stilla, somnade vi igen rygg mot rygg.
I fell head first into the fire,
what a foolish thing to do.
Gambled every bit of sense I had,
and I losted it all to you.
I watched the faces as they pass me by,
I'm hoping that I see you.
Guess the devil came and took you back,
and my life is in his hands.
All to you,
you take my breath.
My last request,
is that you will always love me the best,
so all your pretty babies can have the last laugh I get.
Still I'm hanging on a string, honey.
