"Who doesn't long for someone to hold,
who knows how to love you without being told.
Somebody tell me why I'm on my own,
if there's a soulmate for everyone."

När klockan börjar närma sig tider som egentligen skulle spenderas i drömmarnas värld så har jag märkt att det är då min hjärna vill bearbeta allt. Alla tårar som inte har fått komma ut. Alla minnen som sakta förgör mig inifrån och ut. Det är när till och med månen har gått i ide för natten som jag vaknar till och allt blir klarare än någonsin. Det går bara att liknas vid tusen små knivstick rakt i hjärtat. Fast egentligen vet jag inte om det stämmer eftersom jag aldrig varit med om det - men jag tror det hade känts ungefär såhär.

Även fast om jag vet att det alltid blir såhär när jag har varit uppe för länge så ligger jag ändå och lyssnar på musik om krossade hjärtan och självfränder som aldrig hittas. Jag tror att jag försöker förgöra mig själv, innerst inne vet jag att det är jag som är min värsta fiende.

Ikväll orkar jag inte göra något åt det.
Ikväll låter jag tårarna falla mot en nytvättad kudde - i en säng som innehåller för många minnen.
God natt.

Det är ingen hemlighet att mitt liv har varit ganska jobbigt ett tag nu, speciellt den sista tiden när jag varken har gått i skolan eller jobbat. Nu när jag har varit fri från allt så har jag haft mycket tid över för att tänka - för mycket tid. Jag är inte bra på det, att sortera igenom mina tankar och gå ifrån det i ett psykiskt bra tillstånd. Jag är sämst på det. Jag ser inte skillnad på ettorna och nollorna i mitt huvud - allt är ett enda stort virrvarv.

Därför är jag så extremt glad att jag har människor i mitt liv som hjälper mig med det. De håller mig kvar på jorden när jag hur lätt som helst skulle kunna sparka iväg mot yttre rymden.
En dag som denna hade kunnat vara hur tråkig som helst om jag hade varit själv. Men pappa ringde och det slutade med en två timmars lång fika, hälsa på brodern i bokhandeln och sedan en lugn och fin promenad hem. Det är bara pappa och jag som kan göra det; sitta på ett fik i två timmar och inte prata om någonting viktigt men ändå få sagt allt som tynger båda våra hjärtan. Jag har honom att tacka för allt i mitt liv. Precis allting är hans förtjänst.

Folk som verkligen känner mig vet att min pappa betyder allt för mig. Han är min pappa, min bästa vän och min förebild. Det jag tror att folk inte riktigt vet är hur mycket jag faktiskt är skyldig honom. Han har lärt mig vad äkta kärlek mellan en förälder och ett barn är. Vi är så lika, han och jag. Jag är precis lika glömsk och förvirrad som honom. Och vår torra humor som vi delar behöver vi inte ens gå in på. Han har gjort mig till den jag är - genom genetik, visdom och framför allt genom kärlek. Min pappa är den enda som jag, både fysiskt och psykiskt, inte skulle kunna leva utan - inte som mitt liv ser ut nu. Han är den som håller ihop mig, som gör att jag inte bryter ihop varje gång jag är stressad över tentor, pengar och dåliga familjeförhållanden. Han får mig att se helheten.

Jag skulle kunna rada upp tusen saker som gör min pappa till den bästa människan på denna jord. Tusen saker som ändå inte hade räckt för att förklara varför jag älskar honom så mycket som jag faktiskt gör. Han och jag har en osagd kärlek mellan oss - vi pratar inte om det men vi vet att den finns där.
Han är den viktigaste människan i mitt liv ♥ 

jag skulle göra vad som helst för att få sova.
fast det rullar runt för många tankar i mitt huvud.
känner mig som en zombie.
jag går under.
mitt hjärta går under.
när ska det sluta göra ont?
när ska allt bli lite bättre igen?

jag ber inte om något mirakel.
jag vill bara vara glad igen.
uppskatta livet.
skratta.
leva.

Just nu känner jag mig ganska bortglömd.
fest.

Vill ni läsa något som berör?
Som får tårarna att rinna?
Något som handlar om kärlek?
KLICKA HÄR!

Varje mening i denna blogg av sammansatta kärlekshistorier berör mig. Och just idag så hittade jag en berättelse som stämmer in med mig in i minsta detalj. Så here it is:

"Things had become more or less the same for me nowadays. Everything was generic. I used to believe in love, and all of that fuzzy stuff. The first boy i was with screwed me over, and then the next one and the next one and eventually i found myself slowly losing faith in all things love related. It happened around the time i was 19, that was when i thought that i would adopt the ways of the male. To unconditionally be with guys with no strings attached therefore eliminating any chance of being hurt again. At the beginning things were good, i was able to be with the bad boys i had always wanted without being hurt by the baggage that they carried with them.

And then I found you.

You teased me about all the boys i spoke to at the same time and while i knew it was true i also hoped you said it out of jealousy hoping i'd realize. We began speaking after first meeting at a bar, first occasionally then everyday, once twice and eventually every moment that we could. But the problem is that you and your bad reputation are beginning to dent me. Not only are all my friends against your past actions. So i hide the fact that we talk, in the hopes that eventually they will forget.

When I found you it all changed.

I began spending every moment thinking about you, wondering what you were doing and what you were thinking. And when I saw you everything else seemed so out of control but in order at the same time. Both of us were not ones that were usually used to being tied down, we had both been with our fair share of people-and it was because of this that both of us found it hard to open up. I so desperately wanted to tell you about all the men i had been with but didn't want you to think any less of me-i guess its silly because we both know that no matter what you will be mine.

When I found you I became the jealous type.

The type of person i had always hated. The idea that someone could get jealous when the guy wasn't yet theirs seemed foreign and somewhat hard to comprehend until now...until the moment where i found you. Everything is so easy for us, that feeling of butterflies sits in my stomach constantly and the feelings i get when your name comes up on my phone are the type of feelings i never thought id feel. So now i wait, i wait for you to tell me how you feel, to confess it all, let me know everything and open up.

When I found you I changed, you changed me."
- E, on Le Love-Blog.

weheartit.com

Precis som en del andra så gillar jag att läsa andras bloggar, jag har även en del favoriter som jag kikar in hos lite då och då. Idag skrev en manlig bloggare något som verkligen berörde mig. Jag älskar verkligen hans blogg och det han skriver har faktiskt ett djup i sig som många andra inte har.
En del löd:
"man måste ta vara på kärleken så fort man får chansen. Är man 'ung och dum' så är man. Det är något man kommer sakna i framtiden så det är bara att köra hårt. Man lever bara en gång, viktigt att ha det i tankarna när kärleken visar sig och står där i dörren och ler åt en. Ta chansen. Ta den."

Jag är ung. Och dum. Och kär.
Även om det kanske aldrig blir som jag vill, så kan jag inte bara vända ryggen till för att rädda mitt hjärta. Jag vill känna passionen som jag bara har läst om i böcker, känna hur hjärtat faktiskt lever och inte ligger i en dvala som det gjort de senaste tjugo åren. Jag trodde aldrig att jag skulle bli kär, för mig så har kärlek alltid varit något påhittat, men nu när jag har träffat någon som får mig att känna såhär så förstår jag vad mina vänner har pratat om när de har berättat om deras käraste. Jag förstod inte då, nu förstår jag nog bättre än någon annan.
Denna lycka kan ta slut vilken dag som helst, jag vet redan nu att där finns ett bäst före-datum på denna romans. Just nu bryr jag mig inte. Jag kommer bli sårad och jag kommer gråta tills jag helt enkelt inte kan gråta mer. Just nu kvittar det. Jag är lycklig och orden ovan har fått mig att inse att vare sig varningar från vänner och min hjärnas röst så måste jag för första gången någonsin lyssna på mitt hjärta.
Ja, jag är ung. Och dum. Och så jäkla kär att det knappt är sant.

1. Jag började på lärarhögskolan i Malmö i september och insåg redan från första början att jag hade hamnat rätt. Även om det är mycket att plugga in och lära sig så har i alla fall detta första halvåret varit helt underbart och jag längtar redan till skolan börjar igen - speciellt till praktiken.
2. När jag inte har pluggat så har jag jobbat i en bokhandel som jag älskar. För många så går de till jobbet för att de måste, jag går dit för att jag verkligen vill.

3. I samband med jobbet så har jag även hittat tillbaka till läsandet som innan låg i lä för allt annat. Jag skulle själv kunna kalla mig bokmissbrukare, men jag tycker inte att det är något fel på det - böcker är något av det bästa som finns.

4. Jag har festat - åh gud vad jag har festat. Det började i hamnen i Ystad precis efter tolvslaget och det slutar ikväll i samma hamn, i samma stad, precis innan tolvslaget. Därimellan har allt hänt inom festvägen: ett brutet ben(inte mitt), kyssar med främlingar, långa dansnätter som man aldrig ville skulle ta slut och den hemska bakisångesten som nästan tog död på en dagen efter. Men gud vad kul jag har haft!





5. Jag har hittat en massa nya artister och grupper som har förstärkt min kärlek till musik. Oskar Linnros, Justin Nozuka, Daniel Adams-Ray, Maskinen, Rebecca & Fiona, Gaby and the guns, Teddybears, Tiger Lou, Miike Snow och många andra. Vissa artister är även nya för alla andra medan andra är lite äldre, fast jag har hittat dem detta året och jag älskar dem.
6. En av höjdpunkterna detta år var när Håkan Hellström släppte ett nytt album. 2 Steg Från Paradise är enligt mig det bästa han någonsin har gjort och tillskillnad från alla andra album så kan jag inte hitta en enda låt som jag tycker mindre om på denna skiva - det är perfekt!
7. Snön! Årets snö, både i början och slutet av året, har varit ett väldigt stort samtalsämne detta året. Jag brukar i vanliga fall inte gilla snö men denna vintern har varit helt fantastisk. Snön har skapat en riktig vinter och jag har faktiskt njutit av det vita detta året - så jäkla vackert.

8. Vi har haft ett kungligt bröllop i Sverige, kronprinsessan Viktoria har äntligen fått sin Daniel på alla sätt och vis. Egentligen så tycker jag inte att det är nödvändigt att vi har en kungafamilj, men jag gillar verkligen Viktoria och jag såg faktiskt vigseln på tv. Jag började gråta, så rörd blev jag, det var riktigt vackert.
9. Jag har fått en del nya vänner som jag är så sjukt tacksam för. Vi har lärt känna varandra detta året och utan dem så hade mitt liv varit så mycket tråkigare. De har gjort mitt år riktigt bra och även om jag både har haft med- och motgångar under 2010 så har de alltid funnits där och stöttat mig.


10. Jag har träffat någon som jag verkligen tycker om. Det är inte lätt för mig att släppa in människor på livet eftersom min största rädsla är att bli sårad. Fast med honom är det annorlunda, det är så enkelt. Det har gått upp och ner och även om jag vet att det aldrig kommer bli han och jag på riktigt så gör det ingenting, det funkar som det är nu - jag är kär och trivs med det. Jag har aldrig känt såhär innan, det är något speciellt med honom. Jag ler när jag tänker på honom och hjärtat slår alltid några extra slag när jag vaknar och han ligger bredvid mig. Han gör mig lycklig. Vad som kommer hända i framtiden har jag ingen aning om, allt är så ovisst. Fast jag tar varje dag som den kommer, jag har insett att det är lättaste så.

Detta året har varit fyllt av händelser och jag minns knappt hälften av dem. Fast dessa tio ovanför är övergripande saker som jag aldrig kommer glömma. Utöver dessa tio så är jag väldigt glad att jag fortfarande är lika nära min pappa efter ännu ett år, att jag har två underbara bröder och att jag har vänner som har följt med mig genom detta år som gått. Utan er så hade jag inte överlevt.
Jag vill tacka alla som har gjort detta året så himla fantastiskt och även om det inte alltid har varit en dans på rosor så ångrar jag inget. Nu ska jag njuta av sista dagen på detta året.

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar
För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Ljug för mig, ljug för mig.

Håkan Hellström dämpar min ångest denna kväll.
Hans musik får mig att se livet på ett helt annat sätt.
Han håller mig sällskap när jag ligger här ensam i mörkret.
♥

Det är mysigt att få höra saker som "jag har verkligen tänkt på dig, väldigt mycket" och "jag ville höra av mig, jag ville bara inte såra dig". Det värmer till lite extra i hjärtat när jag får höra ord som dessa, jag kommer på mig själv med att sitta leendes på mitt rum i ensamhet - glädjen som sprider sig genom hela kroppen.

Det känns helt underbart att känna sig saknad och med det i åtanke så ska jag nu lägga mig och drömma om alla söta ord som har gjort denna dag till något extra - tänka på den varma famn som höll kylan borta under natten. Det ska jag drömma om inatt.

"Together, we can live with the sadness
I'll love you with all the madness in my soul."

Just nu börjar det göra riktigt ont i hjärtat,
som ett skott gått rakt genom mig och blodet sakta rinner,
droppe för droppe.
Ja, jag vet att jag är dramatisk.
Och ganska patetisk för tillfället.
Men jag saknar honom,
allt med honom - även hans dåliga sidor.

Hans varma famn.
Hans kyssar.
Hans doft.
Hans röst.
Hans händer.
Hela honom.

Jag saknar känslan han skapar.

Det blir bara värre när människor försöker prata dåligt om honom,
som om det ska få mig att må bättre.
Att han är ett svin.
Att han inte ser bra ut.
Att han inte förtjänar mig.
Det gör allt värre.
Jag ser det inte, han är inte på det sättet.
Han är speciellt.
För speciell för mig.
Jag är för vanlig.

Men jag saknar honom,
speciellt mycket just denna kväll.

denna gång har jag mig själv att skylla.

Anonym: Men du kära inte ner dej va?

Jo, så tydligt är det.
Jag lurar bara mig själv.