tänker du på mig innan du somnar?
Det finns bara en jag tänker på, en människa som finns i mina tankar dygnet runt. Han försvinner aldrig riktigt, även om vi inte träffas så sitter han fastklistad i mitt minne och i mitt hjärta. Det är han jag inte kan få, den jag vill ha som mest. Jag försöker glömma men ett litet "hej" fångas upp av mig och förvandlas till minnen från innan. Jag är förtrollad och förstörd, på ett sätt så är jag bara hans.
Fast han har någon annan, han är kär i någon så som jag är kär i honom. Det är en konstig ekvation men det är "the story of my life". Jag är van, fast det sårar lika mycket ändå. Jag kan inte berätta för honom eller för någon, hur mycket han betyder för mig. Han är som min medelpunkt, han håller fast mig på denna jord så att jag inte ska ge upp. Han gör allt och lite till - han förstår.
Inte ens musik kan tränga ut alla tankar, han finns där precis som syre. Jag kan inte kväva känslan som gör mig så glad. Ett minne och jag skiner upp som en sol, en mening och jag mår bättre än på länge. Det är en ond drog, en drog som kan försvinna tillsammans med snön. Jag vet att det hade varit annorlunda om vi hade träffats under andra omständigheter. Hade det varit annorlunda så hade vi varit det också. Då hade minnena varit mer levande, jag hade fått leva ut varje dröm som hemsöker mig om natten. Jag hade varit lycklig...
det är enbart du som får mig att må såhär,
det är du som äger den största delen av mig - den viktigaste.
ibland vill livet inte samma sak,
ibland kan ödet inte bestämma sig.
det är bara du som finns inom mig,
precis innan jag blundar och somnar.
du finns i mina drömmar,
du spelar huvudrollen i mardrömmarna som krossar mitt innersta väsen.
därför rinner tårarna,
en efter en - natten lång.
det är något man lär sig,
även om ett krossat hjärta inte går att laga.
what to do?
what do you do when the one you love don't love you back?
Do you just forget and move on,
or do you fight for something you know you'll never get?
Jag ställer mig den frågan hela tiden, dygnet runt. Jag vet inte själv vad jag vill eller vad jag håller på med. För första gången någonsin så kanske jag ser att min framtid inte bara tillhör mig själv. Det finns någon annan nu, någon som får mig att skratta. Han får mig att le och säger saker som jag aldrig trodde jag skulle få höra. Det känns lite som hemma fast hundra gånger bättre.
Jag lever på ångorna från varje möte och i tankarna finns alla kramar, kyssar och samtal - jag glömmer aldrig. Jag går igenom det om och om igen, allt för att tyda varje blick. Jag har ingen aning om vad jag vill eller vad jag gör, jag vet bara att jag lever. Det känns bra och jag trivs, fast det finns alltid en osäkerhet inom mig - en liten röst som viskar att jag kommer bli sårad.
Det är nog som en vän sa till mig igår; jag sätter upp hinder för mig själv så att jag inte ska bli lycklig.
Det är nog så, innerst inne så tycker jag inte att jag förtjänar att vara lycklig. Varför vet jag, varför tänker jag inte svara på. Jag har alltid levt med det molnet över mitt huvud.
Jag måste släppa det nu, jag måste gå vidare och gräva upp mig själv från denna grav av ensamhet. Jag är värd det, eller jag tror det. Ibland är det svårt att veta. Därför är det skönt att ha vänner som tjatar om det hela tiden, speciellt en vän som är mer glad för min skull än vad jag själv är. Fast jag lever på hennes glädje, jag suger in den och mår lite bättre över allt.
Kämpa? Ge upp?
Just nu vet jag inte,
just nu vet jag bara att jag tänker leva!
pic; PaperTissue
förståelsens makt
Tårarna vill inte sluta falla, det var trots allt något helt nytt. Jag var kär, ja det var jag. Jag var kär i någon som inte fanns, en fantastibild som var helt perfekt. Nu sitter jag här med ett hjärta jag inte kan reparera och en fantasibild som snart bli verklighet. Dock så vet jag inte om jag är redo för det, om jag vill förstöra min själ ännu mer för att få fler svar. Jag måste nästan, jag vill bara veta varför. Jag har hittat flera svar på svåra frågor, men den viktigaste frågan finns det inget svar till - inte än i alla fall.
Jag vill bara resa bort. Jag vill lämna den krossade delen av mig själv hemma och sen vill jag glömma allt som varit. Jag vill släppa taget och flyga som en fri fågel, jag vill inte vara fångad i en bur. Jag är trött på falska ord och oärliga situationer. Jag vill släppa taget och glömma, jag vill börja om och skapa en ny miljö. Jag vill flyga över havet och träffa nya människor, jag vill se den värld som är så mycket bättre för mig. Jag vill bort från detta helvete, det låter hårt men jag har levt i ett eget personligt helvete i snart sex år - jag behöver lämna det nu.
En ny stad, nytt folk och en ny inställning - det hade räddat mig. En fri fågel, jag vill bara känna mig levande och helt oberoende av någon annan. Jag behöver äkta havsluft och en stjärnklar himmel - jag behöver ett nytt liv!
pic; PaperTissue
my heart
Nu har jag skrivit samma sak fast med olika ord flera gånger om. Jag har vänt och gjort om varje stavelse för att det ska bli så bra som möjligt. Nu förstår jag att det inte finns tillräckligt med ord i världen för att förklara det jag känner. Det går inte att använda ord som "lycklig", "kär" och "galen" - det är en blandning av allt.
Jag lovade mig själv att aldrig bli beroende av en annan människa, speciellt inte en man som kan krossa mitt hjärta lika fort som han fångat det. Fast jag svek mig själv och nu finns det två som skulle kunna krossa mig totalt.
Varför måste livet alltid vara så komplicerat?
vissa dagar minns man mer
Även om jag inte minns exakt, varken samtal eller händelsen som skapade denna stund, så minns jag lukten och känslan. Samma lukt kände jag nu när jag efter elva år öppnar samma plåtburk och det är med rysningar i kroppen och tårar i ögonen som jag återupplever ett minne från min då-tid. Jag känner henne runt omkring mig - hennes söta doft, hennes varma kramar och hennes uppfriskande leende. Jag minns allt lite tydligare.
Det tar i, det känns för mycket. Jag vill inte minnas allt men jag vill heller inte glömma. Smärtan får mig att inte glömma, den sitter fastsvetsad på min hud och i mitt hjärta. Ibland kommer det små stötar som gör allt mycket verkligare, små stötar som gör det värre för en kort stund. Smärtan finns där och den försäkrar mig om att jag inte drömmer, även om det nästan gör för ont ibland så är det något man lär sig leva med. Man kan inte leva kvar i samma stund, dag och känsla. Man måste gå vidare även om det nästan krossar en, även om man ligger ner och håller på att dö så måste man resa sig upp och det det första andetaget - det svåraste andetaget.
Jag tittar på alla knappar som påminner om mormor, jag funderar på vad jag ska göra med dem. Jag har nog äntligen kommit på vad som ska göras, vad som ska hända med dessa små pusselbitar som varit saknade. De ska få en speciell plats och en speciell skepnad - jag ska skapa något vackert med hjälp av mormor. Precis som hon skapade något lyckligt för mig - hon gav mig allt jag behövde och lite till.
Det är precis därför jag alltid kommer älska henne, i vilken skepnad hon än är i.
mormor & Tore,
två av de jag alltid kommer älska♥
jag hatar Sparbanken Syd!
Jag hade inte klagat om det hade varit samma som mitt förra men det finns så många nackdelar med det nya kortet, bl.a:
¤ man får en ny slumpmässig kod och den kan man inte byta.
¤ man kan inte kolla sitt saldo på kortet hela våren 2010.
¤ jag fattar inte vad som står i informationen de skickat ut.
¤ det kostar kanske, eftersom de inte skriver det rakt ut så vet jag inte - jag kan inte läsa mellan raderna.
Ja, det är bara några dåliga saker med detta nya kort, de säger att de ska skapa "nästa generations sparbank". Jag tycker bara att det låter löjligt, även om jag förstår om de gör förändringar. Dock borde man få byta kod, speciellt sådana som mig som har riktigt svårt för att komma ihåg siffror.
Nej, jag ska nog gå upp och fråga på Sparbanken här i Ystad om de kan förklara allt för mig. De får tro att jag är en idiot, det är jag kanske, men jag tycker inte om att saker inte står i klartext!
Så nu måste jag ta ut pengar så att kortet aktiveras, sen måste jag klippa isönder min lilla kamrat - mitt gamla kort. Tänk så många köp det har varit med på, vilken historia det hade kunnat berätta. Ja, det är lite sorgligt.
Det nya kortet är snyggt,
men det handlar väl inte alltid om utsidan?
Håkan säger det bäst.
Jag, ja jag försöker bara överleva. Hålla mig kvar uppe ovanför ytan utan att riktigt synas. Jag sitter och skriver ord som egentligen inte har någon mening om någon som kanske vill ha mig för just den jag är. Jag tänker på misstagen som jag har gjort, misstag som kanske gör att jag förlorar den som håller på att förändra mig till något mycket bättre. Jag känner det, jag är inte längre den jag varit - nu börjar jag bli den jag alltid vetat att jag kunnat vara.
Detta är en tid för förändring, vinter gömde det som våren smälter fram igen. En del av mig dog, en del försvann med min skyddsängel. Nu börjar jag äntligen förstå att vi alla kan hitta meningen med vad som helst. Så jag packar en väska, åker bort och kommer tillbaka med så mycket mer. Det är min del av livet, den delen som kommer göra mig till något helt annat - min själsresa.
De kunde säga vad som helst till mig, de kunde dra åt helvete
men ett enda ont ord om dig har alltid fått mig upp i ringen
Och det enda jag riktigt hör nuförtiden är en vind som blåser genom staden
Och fast turisterna är borta går jag nästan aldrig ut
Så jag väntar tills imorgon bitti, det är den tiden jag gillar bäst
Då ska jag ta en promenad i parken
Och när du ser på mig är det knappt jag minns ett enda öknamn de kallade mig
Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din
och att dina ord i natten är det enda som når in
Jag vet inte vem jag är, jag vet att jag är din
inte riktigt bra
Jag hör inte riktigt till, det har ingen betydelse vart jag tittar för det finns ingen formad plats för mig - så som det finns för många andra. Någon har tappat bort min kölapp i denna eviga väntan, jag tror inte ens att jag fick en. Nu står jag maktlös i ett rum med människor som vet precis vart de ska. Jag är den som väntar, den som vill ha något mer än en liten lapp som säger vart jag hör hemma. Tyvärr samarbetar livet inte och det slutar med ett tomt rum och ett lika tomt sinne.
Det kvittar hur mycket jag pratar om att skapa en förändring, det händer aldrig ändå. Precis som många andra så är jag rädd för att misslyckas, att komma tillbaka och säga att allt var en katastrof. Jag vill ha hämnd på de som sa att jag var sämst, jag vill visa att de som trodde på mig hade rätt och jag vill skänka en gnutta hopp till mig själv inför en möjlig lycka. Ibland är det inte lätt - ibland måste man lämna allt bakom sig, vänner och familj, för att göra något som kan göra en lycklig.
Jag har tänkt och tänkt ännu mer, jag har överanalyserat precis som vanligt och kommit fram till att det är dags. Jag vill lämna mitt fönster, jag vill bli en del av världen. Och det kan jag inte bli här, jag måste följa min väg - en lång väg. Jag har nog hittat den, meningen med mitt liv, en möjlighet som finns. Fast jag behöver nog komma bort, jag passar inte in här.
Tusen tankar, en handfull val som måste göras och handlingar som kommer förändra allt. Jag vill inte längre vara den som tittar på, jag vill också ha en nummerlapp som visar mig rätt väg. Jag vill inte vänta i ett tomt rum på nya människor som bara susar förbi eftersom de redan vet vart de ska. Det är dags, det är tid för att ta tillbaka mitt liv!
saknar sommaren
Elin gjorde en video och lade in på sin blogg, klicka HÄR! för att kolla in hennes mästerverk.
Det beskriver allt jag saknar, tänk så underbart det var!
Det var vår sommar och höst, vi skapade ljuv musik till vackra toner som ännu inte nått resten av världen. Jag kommer alltid minnas 2009 som detta, som skrattets år. Det var underbart och även om det inte alls blir lika ofta längre så kommer vi alltid ha det, vi kommer alltid ha våra halvdimmiga minnen som inte riktigt berättar hela historien.
Ölspelet, vattenfall.
Per & Matilda hos Matilda
Jonatan & Emmylie hos Matilda
Jonatan & jag på Kingsan
Stahaijna & jag hos Matilda
det känns tomt.
Mening med jobb, att träna, göra något bra och bara finnas är något som hoppat över denna dag. Just nu är jag glad att jag inte bara har gått och lagt mig igen för att sova bort dagen. Jag vet att det inte går eftersom jag ska jobba, fast idag hade det varit skönt att få vara ensam. Jag har vänt ut och in på mina känslor, jag har överanalyserat och försökt komma på varför det är såhär - svaret har inte än nått mitt medvetande.
Det känns tomt och ensamt, på fler plan än ett. Det är kanske detta som händer för att hjärtat ska veta om något förändras, är det såhär det känns att sakna någon? För det är en känsla jag aldrig varit med om, känslan av att mina prioriteringar har blivit annorlunda. Istället för att fokusera på en sak så finns det nu småsaker som inte längre går att ignorera. Ja, mitt liv är inte vad det var för en vecka sedan. Fast frågan är nu, är det något positivt eller negativt? Det är en fråga som jag fortfarande försöker svara på i mitt förvirrade huvud.
brev skrämmer mig.
Även om det inte är något farligt så blir jag rädd, även om det bara är ett litet vykort så blir jag rädd för orden. Jag har alltid haft en sådan konstig relation till brev, they've never been friends of mine!
Jag borde kanske komma över min fobi, jag gillar trots allt att skicka brev. Jag har faktiskt funderat på att skaffa en brevvän, om sådana fortfarande existerar. Jag minns när jag var yngre, då köpte jag alltid den senaste Julia-tidningen och jag läste alltid vad andra hade skickat in till sidan "Hitta brevkompis". Det var tider det, fast jag hittade aldrig någon som var perfekt. So here it goes:
"Jag heter Mika och jag är 19 somrar.
Jag älskar musik, Håkan Hellström är så bra. En riktig favvis.
På fritiden träffar jag mina kompisar,
vi brukar fika på Espresso house.
I looooove chai-latte! Kaffe är så blää.
Jag hoppas att ni skriver till mig,
jag har alltid önskat mig en brevkompis.
Så sätt penna mot papper och skriv vettja,
jag svara på ALLA brev jag får!
Foto är ett stort +
Kramizar Mika!"
Så, låter detta intressant eller om det stämmer in på er, hör av er! :D
skakar av tanken
Jag är inte den som tar chanser, jag lever säkert och tråkigt. Jag blir aldrig riktigt glad eftersom jag aldrig vågar göra saker som kan göra en lycklig, fast jag gör heller inte dessa saker eftersom de kan skapa extrem besvikelse och sorg. Jag lever i en egen liten bubbla och ingen kommer aldrig riktigt innanför den.
Fast nu ska jag göra något som jag aldrig gjort innan, jag ska släppa in en människa som skulle kunna krossa mig. Det är egentligen inget big deal men för mig är det något enormt - det är ganska löjligt men jag kan vara riktigt löjlig ibland.
Jag ska tänka positivt och stänga ute morgondagen, fast det är inte så lätt. Jag ska bara göra ett bra jobb idag och ha en mysig fika med Emmylie - imorgon är en ny och väldigt skrämmande dag.
Jag trodde aldrig att man kunde vara såhär nervös!!
song from my heart.
berättar du allt för henne,
alla ord du säger till mig?
får hon dig att skratta,
en kall vinterdag som denna?
älskar du henne,
så som du borde älskat mig?
Varje andetag slår vid,
tanken som förgör.
En del dagar tänker jag bara på henne,
dagar då det gör för ont att tänka på dig.
Ibland existerar hon inte.
Litar du på henne,
lika mycket som du kan lita på mig?
Får hon din kropp att reagera,
ger varje beröring en elektrisk chock?
Är hon den för dig,
den jag aldrig kommer kunna vara?
jag vill ha en stämpel på allt
Jag vill veta vad som gäller, direkt från början så vill jag veta vad det handlar om. Jag vill ha en stämpel på de relationer jag har i mitt liv, allt för att mitt extrema kontrollbehov ska bli tillfredställt. Det behöver inte bara gälla personer utan även situationer. Allt från A-Ö, jag vill ha bra koll.
Om vi säger att jag exempelvis ska träffa en kille, då vill jag veta om det är en dejt, om vi träffas som vänner eller om vi bara ska umgås för att vi inte har något annat för oss. Jag vill inte "vänta och se" som många jag känner säger, jag vill veta nu och inte senare så jag kan förbereda mig på vad jag ska förvänta mig. Är det så konstigt?
Kontroll är min bästa vän, jag måste ha koll på läget vad som än händer. Om något underviker från ett schema så får jag panik, då vet jag inte riktigt hur jag ska hantera allt runtomkring. Det är mycket lättare om man planerar in det som ska hända och går efter det man sagts, inte lika impulsivt kanske men jag mår bra av det.
Det finns bara en nackdel och det är att man kanske inte har lika roligt. Eftersom man hela tiden vill ha kontroll över varje situation så kan man aldrig släppa loss, man blir fast i en mani som tillslut utesluter allt nöje. För att jag inte ska bli en bitter gammal tonåring så släpper jag loss ibland, jag glömmer allt jag borde göra och så gör jag allt jag vill göra. Det är faktiskt ganska underhållande ibland och då har man även något att se fram emot.
Ja, jag vill ha en stämpel på allt. Är du en "bästa vän"? en "vän"? en "dejt"? en "flört"? ett "hatobjekt"? Jag vill veta så jag kan stapla alla klart och tydligt i mitt hjärta. Det blir lättare att möblera om ifall något skulle hända som gör att någon byter fack, det låter konstigt men det är så jag klarar av att leva.
finns det någon du skulle kunna dö för?
Varje gång någon nära dör så dör även en del av ens hjärta. Man kommer aldrig glömma personen och det kommer alltid saknas något i ens liv, en tomhet som fylls av uppskattade minnen. Även om personen aldrig kommer tillbaka så kan en doft, en låt, en plats eller en dröm göra minnet av denna person väldigt verklig. Jag minns själv när min mormor dog och jag kände hur livet blev allt mer hopplöst. En dag när jag låg hemma så kände jag doften av henne, precis som om hon stod i rummet precis intill mig. Jag insåg då att halsbandet jag fått av henne luktade precis som henne.
Vissa betyder mer än andra, det är bara en del av livet. Vi har alla en grupp människor som alltid kommer finnas i våra hjärtan, de man skulle kunna göra nästan vad som helst för - till och med dö för. Det finns några människor i mitt liv som jag inte skulle kunna leva utan, de är mina stödpelare i livet och de får mig att må bra. På olika sätt så bidrar de till att jag är en hel Mika, utan dem så skulle stora delar av min själ saknas. En av dem är min pappa. Han är någon jag skulle göra allt för. Jag skulle kunna dö för honom, enbart för att jag inte skulle kunna leva utan honom. Han är min bästa vän, min skyddängel och den som alltid får mig att bli på gott humör om jag är ledsen. Ja, han är mitt allt! Mina bröder är också två som jag skulle kunna dö för, förlusten av dem skulle krossa mig. Jag klarar inte ens av att tänka på det, de betyder så mycket för mig.
Det finns även ett fåtal vänner jag skulle kunna dö för, vänner som gör mig till den jag är. De får mig att gå vidare även om jag bara vill lägga mig ner och tina bort. Att nämna dem känns inte nödvändigt, de vet om att jag älskar dem. Även om jag inte säger det varje dag så vet de om att de alltid kommer finnas i mitt hjärta. De är, precis som min pappa, människor som gör mig lycklig.
Finns det någon ni skulle kunna dö för?
pappa♥
då & nu!
Tiden går verkligen snabbt ibland. Jag tänker tillbaka på mina första tio år i livet och inser att det har varit en lång väg från dem tills nu. Även om vägen har varit kantad av sorg, tårar och många skratt så har det gått allt för snabbt. Nu ska jag helt plötsligt fylla 20 om ett halvår - det känns helt sjukt.
Jag minns en dag, för ungeför 10 år sen, jag satt på mitt rum och skrattade. Jag hade precis varit hemma hos Mattias, en nära vän då, och sett Peter Pan. Det enda jag kunde tänka var: "Jag vill stanna kvar här för alltid, jag vill bli precis som Peter Pan!" Fast vi vet alla att man inte kan frysa ett ögonblick, det är oftast den önskan som gör att tiden går så mycket snabbare.
När jag blundar och tänker tillbaka så ser jag fortfarande hur min lillebror ligger bredvid mig i min säng och jag läser en godnattsaga för honom. Eftersom jag precis hade börjat lära mig läsa så blev det hackigt och fel - fast han lyssnade och somnade lugnt in. Ibland kom jag på mig själv med att ligga och lyssna på han andetag, de gjorde mig lugn. Idag kan jag göra precis samma sak, när jag sitter vid datorn och Max ligger i sin säng och sover - då kan jag stänga av musiken och bara lyssna på det rogivande ljudet av hans andetag.
Hur kunde allt gå så snabbt?
Då, Max & Jag 1997 (osäker, men ungefär runt då.)
Nu, Max & Jag 2009
du får inte säga så.
Vi har inte kommit till samma stadier i våra liv och även om jag försöker så kan jag inte sluta tänka på det. På hur perfekta vi hade varit tillsammans, hur vi hade passat ihop som två pusselbitar. Vi hade levt i en egen värld och vi hade upptäckt den tillsammans - fast Ödet höll helt enkelt inte med. Nu har du henne och jag har kanske något mer åt annat håll. Om det är menat att det ska hända, då händer det. Vår tid är förbi, vår tid av vackra melodier, färgglada blommor och varma morgnar - det försvann med vinden en kväll jag förträngt.
Fast det kommer bli bra, jag går vidare och förtränger det precis som allt annat som i vanliga fall skulle förgöra mig. Tårarna har fallit, hoppet har legat lågt och tankarna har vandrat runt samma punkt hela tiden - nu är det slut med det. Det är dags att gå vidare, släppa taget om något jag aldrig kommer få. Idag lämnar jag den tanken, idag lämnar jag kvar en del av mitt hjärta på en plats jag kommer glömma - platsen för dig.
glädjen stannar
Ett sms, en mening, en blick - allt gör livet lättare att leva. Det pirrar i hela kroppen och det känns verkligen som om detta år kommer bli speciellt, kanske inte lika speciellt som förra året men nära inpå. Nu är jag inte längre rädd för att förlora det jag har för jag förstår nu att jag bara kan få mer. Vi skapar alla våra egna liv och nu ska jag skapa något jag alltid velat ha - balans och harmoni.
Kalla det var ni vill, bemöt det på ert egna personliga vis. Ignorera det, kasta bort det eller omfamna det. Gör precis vad ni vill med den lilla molekylen som vi kallar lycka. Jag tänker fånga den, stoppa den i ett paket, slå in den och sedan ge den till alla som jag bryr mig om - lycka är till för att delas!
orolig.
Jag är mest orolig eftersom mormor dog i somras och hon var trots allt ett år yngre än pappa. Jag skulle aldrig klara av att pappa dog eller blev allvarligt sjuk - han betyder alldeles för mycket för mig! Han vill inte vara en belastning och därför håller han det för sig själv, ganska idiotiskt enligt mig. Det han äter kommer upp igen och idag har han bara kunnat hålla nere en macka - han kommer bli undernärd.
Jag tror inte att det är något allvarligt,
fast det är normalt att oroa sig?
Han är trots allt min pappa och bästa vän♥
tänk att man kan vara såhär glad.
Jag känner mig som ett barn igen, ett barn som får testa den nyaste glassen för första gången och älskar den. För jag älskar denna känsla som finns inuti mig just nu. Fast en liten del av mig, hur liten vet jag inte, väntar på den dagen då allt ska förstöras. Jag är inte van vid att inte hitta fel på mitt liv, därför letar jag just nu förgäves efter något som ska göra allt normalt igen. Jag vill inte att det ska bli normalt, men detta är just ett sådant tillfälle jag inte velat hamna i - ett tillfälle där jag kan bli sårad.
Men nu ska jag släppa alla de känslor som ger mig ångest, jag ska enbart fokusera på den glädje jag känner nu. Detta är en början, på vad vet jag inte. Jag vet dock att saker har förändrats och jag vet att jag klarar mer nu - jag är inte lika förstörbar längre. Jag har nog äntligen hittat en balans i livet.
