dom säger det är ingenting alls.
Ibland önskar jag att jag var tolv år igen. Då jag lekte i min trädgård med min svarta katt som visste alla mina hemligheter. Jag vill ha det så igen, oskuldsfullheten som gjorde att jag kände mig delaktig. Mycket har förändrats och jag vet inte riktigt om jag kan uttrycka det i ord. Det går inte att beskriva de känslor som strömmar genom mig och tillslut skapar tårar av sorg och glädje.
Jag kan aldrig gå tillbaka till det som varit även om jag kan drömma. Jag drömmer att jag firar min 20:års dag med min familj och mina vänner. Att min mormor och morfar är där, precis som Alexander, Michael och mina andra vänner. Jag drömmer det omöjliga och jag mår bättre. För om ett halvår när jag fyller 20 så kommer de inte finnas där. Hur gärna jag än vill krama om mormor en gång till så kan jag inte. Och hur gärna jag än vill sitta uppe halva natten med Alexander och prata gamla minnen som går det inte. De lämnade denna värld bakom sig när det var dags för dem att gå vidare.
Det krossar mitt hjärta i tusen bitar att veta hur det kommer bli, hur framtiden kommer vara. Just nu planerar jag en framtid så långt bort från Ystad som möjligt. Det finns för många minnen här som sårar mig. Varje husknut har en ny kniv att sticka i ryggen på mig. Det finns egentligen bara en enda anledning för mig att stanna här, en anledning som jag inte har berättat för någon - den tillhör bara mig. Det har inte med familjen, vännerna eller skolorna att göra. Det är något så mycket mer komplicerat.
En kyss förändrade allt,
en kyss tog min vän ifrån mig.
Allt började med en kyss,
då hjärtat gjorde en blind.
En kyss.
fan vad jag hatar kyssar! 
weheartit
but every fire is a lesson learned.
Just nu finns det inget annat än natten och det mörker som den frambringar. Även om jag tycker om solen så har tidpunkten på dygnet då månen stått som högst varit den stund jag älskat mest. Då jag kunnat gråta utan att någon sett, då jag kunnat krossa varje liten del av mitt självförtroende som funnits kvar och då jag kunnat sluta tycka synd om mig för att jag kanske har haft det lite värre än de jag känner. Många underskattar natten, jag uppskattar den precis för vad den är - min riddare i skinande rustning.
När jag är ensam så glömmer jag alla jag känner. Jag har ingen familj, inga vänner och ingen kärlek att ge eller få. Ibland tror jag att det hade varit bättre, att ett ensamt liv kanske hade gett mig mindre huvudbry. Fast varje morgon när jag vaknar så inser jag hur fel jag haft för att tänka så. När jag ser mina bröders leende eller får en kram av pappa eller pratar om allvarliga problem med mina vänner - då vet jag att ett liv utan de inte hade varit ett liv. Även om jag har blivit sårad av vänner som egentligen inte bryr sig och förstörd av betydelsefulla människor som krossat små delar av mig, så vet jag att det är här jag hör hemma.
Fast natten är min, det är då jag rymmer från mitt liv och in i tankar som bara är mina egna. Tankar jag inte kan sätta ord på även om jag försöker skriva ner dem eftersom jag själv vill börja förstå. Natten ger mig mer än något annat, den ger mig ett hem hur konstigt det än låter. Trygghet som jag inte har känt på flera år, något som jag behöver mer än något annat. Om några timmar kommer solen att stiga och en ny dag börjar, fast just nu regerar natten och jag regerar med den.
is it true?
Det är hennes fel att jag aldrig kommer kunna ha ett förhållande. Det är hennes fel att jag gråter mig till sömns så många kvällar. Och det är hennes fel att jag inte kan lita på någon annan än mig själv. Jag vill inte skylla ifrån mig men i detta fallet så stämmer det, den jag borde kunna lita på har svikit mig mer än någon annan innan. Jag är trött på det nu.
Jag vill inte längre leva i ett mörker, jag vill inte vara rädd för att bli kanske bli sårad av varje ord som kommer ut ur hennes mun. Jag ska bort, jag har en plan och snart lämnar jag allt som har med sorgen att göra. Det är dags att gå vidare och leva ett liv som jag vet att jag förtjänar, det är dags att lämna allt bakom mig - lämna henne!
I'm not gonna write you a lovesong
och precis då,
när solens sken träffade mina ögon.
och precis då,
när vinden nästan blåste omkull mig.
det var då,
mitt hjärta gick i tusen bitar.
pic; papertissue
ber om ursäkt
Jag har börjat acceptera det faktum att vi alla börjat växa ifrån varandra.
Vi förändras och på ett sätt borde jag ha förstått detta, det är livet gång.
Tyvärr så gick alla mina tankar ut över de som egentligen bara vill mitt bästa. Därför ber jag om ursäkt för mitt beteende igår. Jag mådde precis som jag betedde mig, men det borde inte ha gått ut över andra. Jag är glad att jag gick hem eftersom jag kände redan tidigt på kvällen att det inte alls var en bra kväll för mig. Jag försökte berätta, jag försökte verkligen - dock för undermedvetet döva öron och blinda ögon.
Jag är ledsen för gårdagen, jag är ledsen för hur det blev. Dock så är jag inte ledsen för allt eftersom gårdagen gav mig en väldigt bra insyn i hur allt har blivit. Jag är glad för allt som hände eftersom jag nu vet hur allt står till - det är inte alls som jag trodde att det var. Just nu känner jag mig extremt klarsynt. Tänk vad några timmar kan göra, hur mycket det kan förändra saker.
punkt
hurt
to see if I still feel.
I focus on the pain,
the only thing thats real.
What have I become,
my sweetest friend?
Everyone I know,
goes away in the end.
Full of broken thoughts,
I cannot repair.
You are someone else,
I am still right here.
And you could have it all:
my empire of dirt.
I will let you down,
I will make you hurt.
If I could start again,
a million miles away,
I will keep myself,
I would find a way.
förlåt
I'm a gallery of broken hearts
I'm beyond repair, let me be
And give me back my broken parts
Just give me back my pieces
Just give them back to me please
Just give me back my pieces
And let me hold my broken parts
I just want to know today, know today, know today
I just want to know something today
I just want to know today, know today, know today
Know that maybe I will be ok.
Jag är ledsen för varje ord, för varje handling. Jag har ljugit för vänner, skrattat med fiender och älskat med de förlorade. Det var en varm sommarnatt som jag tänkte på det, på vinden mot mitt ansikte och min väns armar runt mig. Jag var lycklig, jag var glad och jag förnekade allt. Det var inte jag, det har aldrig varit jag. Jag ljög för alla och för mig själv, jag skapade något nytt för alla andras skull. Nu är jag förvirrad och förstörd - försvunnen i ett hav fyllt av lögner.
Idag såg jag på min vän, en underbar vän, och för första gången någonsin så insåg jag den hårda sanningen. Hon har gått vidare, hon har något bättre nu. Jag står kvar på samma plats där hon hittade mig för fyra år sen. Innan kunde jag inte ens drömma om att undanhålla något för henne, nu känns det som en självklarhet. Jag är inte längre en del av den värld som jag en gång älskade. Jag passar inte in i det fack som jag byggt för mig själv. Jag är ett ensamt energifält som inte längre orkar hålla strömmen uppe. Jag är som en sol som inte längre orkar skina, som en dag som har förlorat över natten. Jag ser mörker, enbart mörker.
Förlåt!
right now I love the feeling of loving someone
Även om jag inte kan berätta hur hans ansiktsuttryck ser ut när han är arg eller glad, eller att jag inte kan berätta hur hans hemstad ser ut så gör det inget. Okej, för honom så är det enbart vänskapliga vibbar som finns mellan oss. Det är det för mig med, eller det var det. Nu vet jag inte längre och jag bryr mig inte. Jag lever på varje ord som skrivs och på varje känsla som finns gömd bakom varje mening.
Jag lever på lyckan jag känner och på det falska hopp som jag har skapat för mig själv. Jag vet att om allt hade varit perfekt så hade det varit vi. Hade han bott här eller jag där så hade det också varit vi. Vi har pratat om det, vi har båda sagt det - det hade varit annorlunda då.
Fast nu är det som det är och egentligen så gör det inget. Jag är ledsen för att det inte är som jag vill, men just nu bryr jag mig bara om de känslorna jag känner. Jag mår bra, jag är glad och idag har jag skrattat som aldrig förr - enbart tackvare ett kort mail.
Det är svårt att förklara, men tänk dig att du var blind. Du ser inget men du känner världen runtomkring med hjälp av dina händer och dofter. Du tycker det är tillräckligt och du sörjer inte att du inte kan se. Fast sedan sker ett mirakel och du kan se igen, då förstår du att du varit en idiot för att du inte ha sörjt all skönhet som du nu både kan se, känna och lukta.
Precis så känner jag mig idag!
pic; papertissue
walk away
Tårarna rinner likt ett ändlöst regn som inte vill släppa igenom solen. Kroppen skakar och fördömmer det som startade detta. En vårmorgon, inte så olik dagens morgon, satt jag och funderade. Jag såg framåt, jag planerade, jag levde och jag var lycklig. Nu har allt försvunnit och kvar återstår en krossad själ, en trött kropp och en förstörd människa. Det finns inget solsken för inga strålar får släppas in, allt ligger inbäddat i ett stort mörker.
Igår exploderade allt inom mig och det slutade med en lång tågresa hem för att komma bort från det som egentligen inte var något problem. Jag hade en vän, en sådan vän som alla borde ha. Hon satt bredvid mig och torkade tårarna som föll ner för mina kinder. Hon pratade med mig och lyssnade när allt jag hållit inom mig på sista tiden kom ut. Jag orkade inte vara tyst längre, allt bara brast. Men hon satt bredvid och lyssnade, som den fantastiska människa hon är. Egentligen förtjänar jag inte henne, men jag är lyckligt lottad - utan henne igår så vet jag inte hur det hade slutat.
Jag försöker glömma, jag stänger in allt igen. Jag släpper taget om perfektionen och lever var dag som den kommer. Jag förtränger känslor och slutar känna - jag börjar leva ännu ett livlöst liv. Dags att börja om på ruta ett, precis som sist. Det är dags att gjuta en ny mask, en mask som gömmer allt som ingen borde se. En ny dag är här, en ny dag utan varken sol, vind eller känslor.
In so many ways I tried to reach you
And I don't know why I couldn't get through
When I tried so hard to break your guard
Didn't know it would leave this scar
I never thought that I'd survive you
But I will be free
And there'll be so many nights I gotta get through
But now I see
You'll never be the end of me
Cos when my world fell apart
And I didn't know where to start
I heard the sound of a broken heart
I still feel the pain
It still beats the same
When will the world start spinnin'
And what happened to my happy ending
Learning what it takes, to turn this page
Didn't know how to walk away
Now I've made it this far
And the pain isn't over
But the sun keeps on risin'
And I keep getting stronger
jag kan också svika, precis som ni.
Tårarna faller ner för kinderna, fast ingen räcker mig en näsduk.
Jag känner hur kroppen börjar bli livlös, fast ingen ringer ambulans.
Nu börjar det, nu kan inget stoppa förändringen.
Jag var en blind idiot, nu ser jag äntligen.
Fast jag kan också spela det spelat,
en gång var jag bäst på det - nu är jag bara lite ringrostig.
Ni ska få se, alla ska få se att även jag kan vända den sidan till.
Jag kan också svika mina vänner, precis som ni.
vad skulle du göra om detta var din sista dag?
En dag kommer den dagen komma, dagen då hela ens liv känns meningslöst eftersom det nu är dags att lämna den. Det är en dag fylld av ånger, sorg och förtvivlan. För även om det bara är en person som dör, så dör även ett helt samhälle. Vi är alla sammansvetsade av osynliga fast väldigt starka trådar med de vi bryr oss om. Om en försvinner så spricker denna tråd och det tar tid för den att byggas upp igen.
Tänk om man fick veta i förväg när man skulle dö. Man får ett visst antal dagar på sig innan det är dags att lämna denna värld. Tänk hur mycket det hade förändrat, för även om vi förnekar det så hade man förändrats. Man hade blivit någon annan, en människa som inte längre brydde sig om hur tröjan man hade på sig såg ut. Man uppskattar de viktigaste ögonblicken istället för att se helheten. Sitt barn skratt, sin väns leende, sina föräldrars stöd. Man tar vara på allt och gör det mesta av det, allt för att ingen ska glömma vem man var.
Jag skulle vilja veta i förväg, jag skulle vilja ha några dagar för att avsluta allt. Jag hade bjudit ut mina närmaste vänner på middag, jag hade suttit och beundrat varje soluppgång i tacksamhet, jag hade besökt mannen som är mer fantasi än verklighet och jag hade umgåtts så mycket som möjligt med min pappa och mina bröder. Jag hade velat ställa allt till rätta med ovänner och jag hade lärt mig att acceptera livet för vad det är. Fast jag hade inte berättat för någon, jag hade bara levt vidare och sedan när dagen kom så hade jag accepterat det - men ingen hade fått veta.
När jag var yngre så lovade jag mig själv att jag aldrig skulle ångra något. Det som hände var redan förbi minuten efter och istället för att lägga tid på att ångra något så går jag bara vidare. För man kan inte göra något ogjort, hur mycket man än vill. Det är bara att acceptera läget helt enkelt. Fast jag ångrar en sak, en sak som egentligen är ett sinnestillstånd. Jag önskar att jag hade vågat mer, att jag hade tagit varje dag som den kom. Att jag hade öppnat hjärtat för kärlek, för något som jag kanske förtjänar ändå. Som tur är har jag tid på mig, jag har mer än tillräckligt med tid för att förändra allt till det bättre. Tänk de som inte har den möjligheten...
Vad hade du gjort om detta var din sista dag?
Hade du gjort något annorlunda?
Hade du ångrat något?
If today was your last day
And tomorrow was too late
Could you say goodbye to yesterday?
Would you live each moment like your last?
Leave old pictures in the past
Donate every dime you have?
Would you call old friends you never see?
Reminisce of memories
Would you forgive your enemies?
Would you find that one you're dreamin' of?
Swear up and down to God above
That you finally fall in love
If today was your last day?
If today was your last day
Would you make your mark by mending a broken heart?
jag står kvar på samma plats.
Jag avundas, fäller en tår och blundar. Bakom mina svarta ögonlock så finns det ingen att hata, inget att sörja och inget att må dåligt över. För de har blivit uppbjudna och de dansar, precis som det gällde livet. De tar alla försiktiga steg mot framtider som kan betyda allt. En del har olika partners eftersom det inte funkade med den förra, det är så livet fungerar.
En vacker dans, vackra par och jag där i utkanten på bänken. Jag sitter fast på samma plats, vid samma bänk och samma kärlek. Ingen vill dansa vals med mig, ingen vill sitta bredvid och håna de andra och ingen vill delge tankar som kanske inte borde yttras. Ännu en gång sitter jag där, ännu en gång är det jag som blivit över. Nu dansar alla vidare, precis som de förtjänar. Medan jag sitter kvar helt ensam, precis som jag förtjänar.
Till M.
Jag har kysst andra män. Fast enbart för att glömma dig i några sekunder. Efteråt förstod jag att det var fel, det blev bara värre. Fast jag gjorde det igen, och igen, för att glömma rötterna som du har planterat i mig.
Jag har druckit bort mina sorger. Jag har mått bra för stunden fast dagen efter har tårarna ändå fallit när tankarna har väckts till liv igen.
Jag har stressat ihjäl mig. För om jag gör annat så tänker jag inte på dig, men varje minne har kommit tillbaka varje kväll när jag lagt mig i sängen. Då har allt kommit på en gång och jag har nästan drunknat i mina egna sorliga tankar om mig själv.
Allt var för dig, allt är fortfarande för dig. Även om du inte vet det är så är du den som har sårat mig mest här i livet. Det är du som stal mitt hjärta, du krossade det och ändå så äger du det fortfarande - tillslut gav jag det till dig frivilligt.
Jag lyssnar på låtar som får tårarna att rinna, jag kan inte längre förtränga det som ligger under yta. Jag är trött på att låtsas, jag är trött på att vara olyckligt kär och till viss del så är jag trött på dig. Jag ska försöka glömma och sedan gå vidare - bort från dig.
Detta blir vår sista sång, vår sista refräng, vår sista stund.
Imorgon börjar jag på något nytt.
Du behöver inte säga,
att du hittat någon annan
För jag kan känna det,
varje gång vi är tillsammans
Hur kan du be mig,
be mig att förstå?
Sätt dig själv i min sits,
hur kan du? Kan du leva så?
Så om hon viskar, hur mycket hon älskar dig
Pay no mind för ingen kan vilja ha dig mer än mig
Och akta dig för människor, för människor gör en illa om dom kan
Och var försiktig du har mitt liv i din hand
Allt det bästa till dig min vän, allt det bästa till dig
Och må kärlek gå din väg igen, även om det är slut med mig
Jag står utanför din dörr, bara för att säga
att jag aldrig, aldrig känt mig så ensam.
- Håkan Hellström, augusti i helvetet
det är jag...
jag överreagerar.
jag överanalyserar.
jag är dramatisk.
jag är blyg.
jag drar alltid förhastade slutsatser.
jag är rädd för att älska.
& för att bli älskad.
jag vågar inte chansa.
jag hatar att misslyckas.
att vinna är helt min grej.
musik är som mitt syre.
jag vill inte växa upp.
jag är kär i någon som inte vill ha mig.
jag är förvirrad.
fast ibland tänker jag väldigt klart.
jag älskar att skriva.
känslor är något jag förstår mig på.
dock inte när det gäller mig själv.
jag tycker om att använda fina ord.
jag är ofta glad.
även om det mesta jag skriver är sorgset.
jag bloggar för att lämna saker bakom mig.
jag är en förlorad själ.
jag känner mig ofta riktigt värdelös.
det är jag!
kan man bli för beroende av någon?
Vi bryr oss alla om de som står oss nära. Man vet att en person är viktig för en om man är villig att offra mycket för att den personen ska må bra. Man bortser från sina egna problem för att hjälpa någon annan, för man mår bara bra om de som betyder något mår bra. Fast kan det gå för långt?
Jag har en vän, någon som betyder mer än mycket annat. Jag skulle kunna dö för henne och det är inte något som jag säger för att det ska sägas - det är verkligen så. Om någon hade frågat mig vem min bästa vän var så hade jag sagt henne, det vet antagligen alla om. Vi är bokstavligt talat som Helan & Halvan. Hon är den som vet mest om mig, det är hon jag berättar allt för först och det är hon som jag skriker på när jag blir för full och bara vill hem. Vi har haft våra stunder, minnen som jag inte skulle byta bort mot något.
Vi har sett Håkan, Lasse & Starpilots tillsammans, vi har suttit på en bänk och gråtit, vi har skrattat tills vi har kissat på oss och vi har gjutit en grund som kommer hålla hela livet ut. Det är vi två, något som jag hoppas slutar med gemensamma rum på ålderdomshemmet och liknande käppar så vi kan gå runt och slå ner små barn (okej, det skulle vi egentligen inte göra. Det är bara ett internt skämt.)
Jag är beroende av henne, det är hon som får mig att skratta. Tanken på att förlora det krossar mig nästan. Det gör mig även rädd att veta att jag är så beroende av någon annan. Jag har alltid försökt stänga ute människor, men på något sätt så har hon nässlat sig in i mitt liv och i mitt hjärta. Fast det kommer komma en dag då hon inte kommer vara där, när något annat som är viktigare kommer före. Det kan vara en kille, en annan vän, ett intresse - vad som helst. Den dagen skrämmer mig, den dagen kommer alltid behålla en del av mitt hjärta.
varje penseldrag drar fram ett minne
Varje färg skapar en känsla, varje penseldrag drar fram ett minne. Jag minns den sista gången jag pratade med honom, mannen som var mer en främling, en dag jag aldrig kommer glömma. Jag har haft två morfäder - två som på olika sätt lärt mig saker i livet. Nu är båda borta och på olika sätt så saknar jag deras närvaro.
Min riktiga morfar var lika bekant för mig som en avlägsen vän, det var aldrig mer än så. Fast sjukdom drog ihop oss och när jag tänker tillbaka så saknar jag honom verkligen för den man han var. För jag kände honom inte, så jag borde inte ha dömt honom. Jag borde ha gjort så mycket och nu är det försent.
Om vi hade velat så hade vi vetat. Om vi verkligen hade pratat så hade vi antagligen hittat vårt gemensamma intresse - konst. Att i efterhand få veta att han älskade att måla och rita, något som jag själv tycker om och beundrar, krossar mig nästan. Vi hade kunnat prata, vi hade kunnat umgåtts och då hade jag kanske blivit mer berikad i livet.
Nu hänger han där, min morfar. Varje känsla, minne och tanke finns i dessa tavlor som från och med ikväll hänger på min vägg. Varje gång jag ser dem så mår jag lite bättre för det känns som om morfar finns med mig. De påminner om hur det var innan, en värld som för mig var bättre på många vis - sämre på andra.
inget kvar att ge.
jag har inget hjärta kvar att ge,
det krossades en kall höstnatt.
det finns inga ord kvar,
varenda stavelse spolades bort i första vårregnet.
varje känsla frös till is,
fast i gårdagens vinter.
jag träffade en man som påminde om dig,
han smakade sommar,
en perfekt blandning av nytt och blommigt.
pics; PaperTissue
jag älskar dig så mycket att jag hatar dig.
Inget annat existerar, ingen annan finns i mitt huvud. Varje sekund är en evighetsväntan och jag vill bara att allt ska bli som det var. Nu står något emellan, nu är det inte bara du och jag längre. Alla hinder är tecken på att det aldrig kommer gå, fast det försäkrar mig bara om hur mycket jag är villig att kämpa.
Varje andetag, varje omfamning, varje känsla, varje tår och varje tanke är din. Du äger mig, jag är din personliga ägodel att förstöra. Alla sömnlösa nätter ger mig anledningar att bryta allt. Bara gå vidare och glömma, var det inte så det var?
Jag måste sluta tänka på det, jag måste sluta krossa mig själv. Det blir bara värre och värre för varje dag som går, för även om du inte vet det så skulle jag kunna älska dig. Egentligen är jag inte kapabel till att tycka om någon och släppa in människor nära in på livet - förutom när det gäller dig. Du är annorlunda, speciell och helt fantastisk. Varje ord beskriver allt jag vill säga och även om jag hatar dig för känslorna du väcker inom mig så kan jag inte sluta tänka på allt som kunde varit.
Livet är så jäkla värdelöst och hemskt.
Hej då!
en tyst stad
ensamhet,
tystnad,
mörker.
staden sover än,
enbart krossade hjärtan är vakna.
man hör ekot från varje tår,
likt små blixtnedslag.
en ensam vandrare lyser upp staden,
ett leende som får vintersnön att smälta.
ett hjärta som bankar - boom, boom,
i en övergiven morgon.
jag tänker en tanke,
skänker en bön.
inatt är jag inte ensam,
inatt fälls fler tårar än mina.
© Mika Lundblad 1/2-10
pic; PaperTissue
