just you.
jag tycker om dig.
idag är en väldigt dålig dag btw.
idag är en väldigt dålig dag btw.
vänskap finns överallt.
Hela dagen har gått åt till att inte börja gråta. Även om jag har haft en fantastisk dag med underbara människor så har ändå all min energi tagit slut. Jag fick panik innan, allt blev svart och hålet som höll på att sluka mig har inte varit så stort och så svart på flera månader. Just denna dag har inte varit en bra dag.
Fast ikväll fick jag ett sms och detta sms gjorde min dag. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så glad och rörd som jag blev nu ikväll när en vän tog sig tid för att skriva ner sina tankar och känslor till mig. Orden brände i mig, så sanna var de och för första gången i hela mitt liv så kände jag mig inte ensam i mörkret. Innan har det alltid varit någon som kommit med ljus för att lysa upp vägen för mig, nu är det någon som går bredvid mig i mörkret och är lika vilsen som mig - det är vad äkta vänskap är.
När jag läste orden och meningarna, tillsammans och individuellt, så kunde jag inte sluta tänka på det faktum att jag inte är helt värdelös. Jag har faktiskt gjort en skillnad, för i.a.f människa så betyder jag någonting viktigt - jag är inte bara en i mängden. Denna uppenbarelsen slog nästan ner mig på marken, jag blir så lycklig när jag tänker på det. Mitt mål i livet har alltid varit att göra en skillnad och nu tror jag verkligen att jag har gjort en liten skillnad, jag har hjälpt en annan människa - en vän. Jag är så tacksam för att just denna fantastiska person är min vän och vad som än händer så vet jag att hon alltid finns där för mig. Den faktan får mig att sova lite lättare inatt.
Du vet vem du är och du vet att jag älskar dig. Du är en av mina bästa vänner och utan dig så hade just denna dag varit en av de värsta på länge, fast utan att veta om det så hjälpte du mig extremt mycket idag - bara genom ett sms. TACK! ♥
weheartit
Fast ikväll fick jag ett sms och detta sms gjorde min dag. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så glad och rörd som jag blev nu ikväll när en vän tog sig tid för att skriva ner sina tankar och känslor till mig. Orden brände i mig, så sanna var de och för första gången i hela mitt liv så kände jag mig inte ensam i mörkret. Innan har det alltid varit någon som kommit med ljus för att lysa upp vägen för mig, nu är det någon som går bredvid mig i mörkret och är lika vilsen som mig - det är vad äkta vänskap är.
När jag läste orden och meningarna, tillsammans och individuellt, så kunde jag inte sluta tänka på det faktum att jag inte är helt värdelös. Jag har faktiskt gjort en skillnad, för i.a.f människa så betyder jag någonting viktigt - jag är inte bara en i mängden. Denna uppenbarelsen slog nästan ner mig på marken, jag blir så lycklig när jag tänker på det. Mitt mål i livet har alltid varit att göra en skillnad och nu tror jag verkligen att jag har gjort en liten skillnad, jag har hjälpt en annan människa - en vän. Jag är så tacksam för att just denna fantastiska person är min vän och vad som än händer så vet jag att hon alltid finns där för mig. Den faktan får mig att sova lite lättare inatt.
Du vet vem du är och du vet att jag älskar dig. Du är en av mina bästa vänner och utan dig så hade just denna dag varit en av de värsta på länge, fast utan att veta om det så hjälpte du mig extremt mycket idag - bara genom ett sms. TACK! ♥
weheartit
bästa vänner
Jag har världens bästa vänner!
jag vill bara tacka Therese & Linn,
de har verkligen gjort min dag idag.
De lyssnade när jag verkligen behövde prata,
och de gav råd som verkligen har hjälpt mig.
Utan dem hade världen varit lite sämre och lite gråare.
Ni är guld värda♥
varje natt finns du där, i varje dröm som får den frånvarande glädjen att komma tillbaka. Du är solen, blommorna och vattnet - en helt perfekt sommardag.
If I'd found you first you know it's true,
she would be alone and I would be with you.
When you decide,
don't let me down cos there's nothing to be certain in my life.
And you've seen a thousand times,
there's not much justice in the world.
If there's any justice in your heart,
your love really changed,
ease it in too hard.
Why don't you remember how it feels,
not to give a damn for anyone but me?
I can't believe you'd be decieved,
changing memories from truth to fantasy.
When there's nothing left but tears,
and there's not much justice in the world.
In time you'll stop and trust your feelings,
the truth is out there somewhere,
it's blowing in the wind.
she would be alone and I would be with you.
When you decide,
don't let me down cos there's nothing to be certain in my life.
And you've seen a thousand times,
there's not much justice in the world.
If there's any justice in your heart,
your love really changed,
ease it in too hard.
Why don't you remember how it feels,
not to give a damn for anyone but me?
I can't believe you'd be decieved,
changing memories from truth to fantasy.
When there's nothing left but tears,
and there's not much justice in the world.
In time you'll stop and trust your feelings,
the truth is out there somewhere,
it's blowing in the wind.
more words.
Jag trodde att jag hade gått vidare,
jag hoppades på att just det hade hänt.
Fast ett mail förändrar allt,
ett mail får alla känslor att komma tillbaka igen.
Nu är jag förvirrad och lite förstörd,
vad händer nu?
Jag vill vara över det,
jag vill leva i verkligheten.
Fast min fantasi är så mycket bättre,
mina drömmar får mig att vilja leva.
Dock så krossas jag dagligen,
när jag inser att mina drömmar är förgäves.
Det finns inget lyckligt slut,
inte på denna sagan.
weheartit
jag hoppades på att just det hade hänt.
Fast ett mail förändrar allt,
ett mail får alla känslor att komma tillbaka igen.
Nu är jag förvirrad och lite förstörd,
vad händer nu?
Jag vill vara över det,
jag vill leva i verkligheten.
Fast min fantasi är så mycket bättre,
mina drömmar får mig att vilja leva.
Dock så krossas jag dagligen,
när jag inser att mina drömmar är förgäves.
Det finns inget lyckligt slut,
inte på denna sagan.
weheartit
heartbreak
Det känns som om någon har stampat på mitt hjärta.
Det gör ont, så jäkla ont.
Jag vill bara försvinna och glömma allt,
jag vill inte längre leva bland halstaskiga minnen.
I love you more than songs can say
But I can't keep running after yesterday
So why you wanna break my heart again
Why am I gonna let you try
When all we ever do is say goodbye
weheartit
Det gör ont, så jäkla ont.
Jag vill bara försvinna och glömma allt,
jag vill inte längre leva bland halstaskiga minnen.
I love you more than songs can say
But I can't keep running after yesterday
So why you wanna break my heart again
Why am I gonna let you try
When all we ever do is say goodbye
weheartit
ett minne
När jag är ledsen och mår dåligt så brukar jag alltid tänka på gamla minnen som får mig att skratta. Det finns ett fåtal minnen som alltid får mig på bättre humör, hur dåligt jag än mår. De betyder kanske ingenting för alla andra, men för mig så är de guld värda. Ett sådan minne tänkte jag delge med er nu.
Jag och min vän Emmylie hade bestämt att gå ut, precis som vi bestämmer nästan varje lördag. Vi gjorde oss fina och sedan satt vi hemma hos mig och lyssnade på halvdålig musik och drack halvgoda drinkar. Efter ett tag gick vi till ett uteställe som heter Öja Krog, det ligger en liten bit utanför Ystad. När vi kom dit så började vi dansa, prata med folk vi inte kände och skrattade som aldrig förr. Det var en rolig kväll.
Och för att komma till det ögonblicket som alltid får mig att skratta så hoppar jag lite i historien. Detta minns jag inte själv, eller kanske lite, men Emmylie har berättat det för mig i efterhand. Och varje gång jag tänker på det så börjar jag skratta för mig själv.
När vi stod på uteplatsen som tillhör detta utestället så började jag helt plöstligt att vinka mot stängsel. Emmylie frågade vem jag vinkade till och mitt väldigt smarta och logiska(?) svar blev: "jag vet inte."
Det låter kanske inte som världens roligaste minne men det får mig att må riktigt bra när jag tänker på det. Där stod jag ganska onykter och vinkade till luften, det kallar jag för konstigt beteende. Fast det gör minnet av det så mycket roligare.
jag saknar den tiden♥
fotot är inte taget just den kvällen,
den kvällen fotot togs så hände mycket annat ;)
Jag och min vän Emmylie hade bestämt att gå ut, precis som vi bestämmer nästan varje lördag. Vi gjorde oss fina och sedan satt vi hemma hos mig och lyssnade på halvdålig musik och drack halvgoda drinkar. Efter ett tag gick vi till ett uteställe som heter Öja Krog, det ligger en liten bit utanför Ystad. När vi kom dit så började vi dansa, prata med folk vi inte kände och skrattade som aldrig förr. Det var en rolig kväll.
Och för att komma till det ögonblicket som alltid får mig att skratta så hoppar jag lite i historien. Detta minns jag inte själv, eller kanske lite, men Emmylie har berättat det för mig i efterhand. Och varje gång jag tänker på det så börjar jag skratta för mig själv.
När vi stod på uteplatsen som tillhör detta utestället så började jag helt plöstligt att vinka mot stängsel. Emmylie frågade vem jag vinkade till och mitt väldigt smarta och logiska(?) svar blev: "jag vet inte."
Det låter kanske inte som världens roligaste minne men det får mig att må riktigt bra när jag tänker på det. Där stod jag ganska onykter och vinkade till luften, det kallar jag för konstigt beteende. Fast det gör minnet av det så mycket roligare.
jag saknar den tiden♥
fotot är inte taget just den kvällen,
den kvällen fotot togs så hände mycket annat ;)
you're a book written in ten languages all beautiful, none of them I can understand.
I hela mitt liv så har jag alltid behövt kämpa mot en enda sak - min vikt. För var jag än har varit så har jag märkt av detta "problem". Jag har blivit retad för det, jag har fått hänga tillbaka söta kläder för att de inte har passat, jag har aldrig vågat göra något nytt och jag har till viss del ofta levt ett skyddat liv. Jag har inte vågat träffa nya människor eftersom jag har varit rädd för att de ska dömma mig för hur jag ser ut.
Även om jag kanske hittar en fin sak med mig själv, så kan jag hitta tio fel som väger ner det fina. Jag ser mig själv med dimmiga ögon, ögon som har försämrats av taskiga kommentarer och dåligt självförtroende. För även om jag har gått ner 25kg det sista året så ser jag ingen skillnad. Jag är precis samma människa som jag var för fem eller tio år sen. Jag är lika rädd varje dag för att någon ska säga något om min vikt, jag är lite krossbar som jag var då.
Varför tar jag upp detta nu?
Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär, jag är en av de många som dagligen kämpar med sin vikt. Det handlar inte bara om att vara överviktig, det finns människor som är så undermärda att de håller på att dö - allt för att samhället visar oss skeva bilder av den mänskliga kroppen. Jag vill att de som mår dåligt över sin vikt ska veta att de inte är ensamma.
Hur svårt det än låter så finns det bara en sak att göra: acceptera dig själv för den du är! Jag vet att jag inte kan se mig själv som en vacker människa. Fast vi är alla vackra, på olika vis, och de som säger emot är helt enkelt förvirrad. Oftast så mobbar människor andra enbart för att de själv mår dåligt, för att må lite bättre så måste de få andra att må sämre än dem. Världen är jobbig och det är ytterst tråkigt att det är som det är. Det bästa man kan göra är att uppskatta varje dag som den är, uppskatta sig själv och göra det bästa av vad man har. Vi är alla vackra, vare sig vi själva ser det eller inte.
Även om jag kanske hittar en fin sak med mig själv, så kan jag hitta tio fel som väger ner det fina. Jag ser mig själv med dimmiga ögon, ögon som har försämrats av taskiga kommentarer och dåligt självförtroende. För även om jag har gått ner 25kg det sista året så ser jag ingen skillnad. Jag är precis samma människa som jag var för fem eller tio år sen. Jag är lika rädd varje dag för att någon ska säga något om min vikt, jag är lite krossbar som jag var då.
Varför tar jag upp detta nu?
Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär, jag är en av de många som dagligen kämpar med sin vikt. Det handlar inte bara om att vara överviktig, det finns människor som är så undermärda att de håller på att dö - allt för att samhället visar oss skeva bilder av den mänskliga kroppen. Jag vill att de som mår dåligt över sin vikt ska veta att de inte är ensamma.
Hur svårt det än låter så finns det bara en sak att göra: acceptera dig själv för den du är! Jag vet att jag inte kan se mig själv som en vacker människa. Fast vi är alla vackra, på olika vis, och de som säger emot är helt enkelt förvirrad. Oftast så mobbar människor andra enbart för att de själv mår dåligt, för att må lite bättre så måste de få andra att må sämre än dem. Världen är jobbig och det är ytterst tråkigt att det är som det är. Det bästa man kan göra är att uppskatta varje dag som den är, uppskatta sig själv och göra det bästa av vad man har. Vi är alla vackra, vare sig vi själva ser det eller inte.
all alone.
?
tiden läker alla sår?
Gör den verkligen det? När något livsomvändande händer, kan vi då bara vänta på att tiden ska gå så att vi tillslut glömmer det? Hur mycket hjärnan än förtränger så finns känslorna alltid klar från den tiden då något skapade en obalans i ens liv. För hur vi än försöker så kan vi aldrig glömma allt, det finns alltid små fragment kvar i ens hjärta som man kan återbesöka när man känner sig stark nog. Tiden är en fantastisk och okontrollerad situation som man egentligen inte kan sätta något rätt ord på.
När man har roligt så känns en timme som en minut, fast när man bara vill att tiden ska flyta på så känns en minut som en timme. Det är underbart hur tiden helt plötsligt kan betyda något helt annat än vad den gjorde för en stund sen. Just nu kan tiden betyda något väldigt tacksamt medan den kanske ger mig ångest om två timmar.
Nej, tiden läker inte alla sår. Jag kan inte tro på det när jag ser hur det är för mig och de runtomkring mig. Jag har en vem som är hjärtekrossad eftersom hon nu är tvungen att glömma den kärlek som gör henne lycklig, jag har en annan vän som är kär i en kille som kanske tycker om henne men som hon inte vågar satsa på med risk för att bli sårad och jag känner mig själv som den olyckligt kära människa som jag har varit i snart ett år. Tiden läker inte alla sår, för om tio år så kommer jag fortfarande minnas dessa osynliga ärr som finns inom mig just nu. Om femtio år kommer jag fortfarande minnas sorgen och lyckan som kärleken och olika vänskaper gav mig.
Just nu går tiden för snabbt och jag hinner inte riktigt med. Jag tror att alla andra håller samma tempo som tiden medan jag hamnar i bakgrunden, jag är inte lika snabb som alla andra. Istället för att hinna med så stannar jag hellre till och betraktar den vackra utsikten. Jag har accepterat att jag hamnar bakom, att loppet egentligen aldrig riktigt har varit mitt att vinna. Jag försöker bara att ta varje dag som den kommer, med eller utan någon tiduppfattning. För mig så kommer mina sår aldrig att läka och tiden kommer alltid vara otillräcklig för att jag ska kunna hitta den riktiga harmonin i mitt liv. Fast det gör inte så mycket, varje ny dag är en gåva - man vet aldrig när de sista orden i boken om ens liv skrivs.
papertissue
När man har roligt så känns en timme som en minut, fast när man bara vill att tiden ska flyta på så känns en minut som en timme. Det är underbart hur tiden helt plötsligt kan betyda något helt annat än vad den gjorde för en stund sen. Just nu kan tiden betyda något väldigt tacksamt medan den kanske ger mig ångest om två timmar.
Nej, tiden läker inte alla sår. Jag kan inte tro på det när jag ser hur det är för mig och de runtomkring mig. Jag har en vem som är hjärtekrossad eftersom hon nu är tvungen att glömma den kärlek som gör henne lycklig, jag har en annan vän som är kär i en kille som kanske tycker om henne men som hon inte vågar satsa på med risk för att bli sårad och jag känner mig själv som den olyckligt kära människa som jag har varit i snart ett år. Tiden läker inte alla sår, för om tio år så kommer jag fortfarande minnas dessa osynliga ärr som finns inom mig just nu. Om femtio år kommer jag fortfarande minnas sorgen och lyckan som kärleken och olika vänskaper gav mig.
Just nu går tiden för snabbt och jag hinner inte riktigt med. Jag tror att alla andra håller samma tempo som tiden medan jag hamnar i bakgrunden, jag är inte lika snabb som alla andra. Istället för att hinna med så stannar jag hellre till och betraktar den vackra utsikten. Jag har accepterat att jag hamnar bakom, att loppet egentligen aldrig riktigt har varit mitt att vinna. Jag försöker bara att ta varje dag som den kommer, med eller utan någon tiduppfattning. För mig så kommer mina sår aldrig att läka och tiden kommer alltid vara otillräcklig för att jag ska kunna hitta den riktiga harmonin i mitt liv. Fast det gör inte så mycket, varje ny dag är en gåva - man vet aldrig när de sista orden i boken om ens liv skrivs.
papertissue
the music makes me think of you, when every word is gone and the feeling of my broken heart takes over - I listen to music and think of you.
Varje tanke som en gång fanns har nu försvunnit, även om doften av lycka fortfarande finns kvar i luften. Jag vill inte längre känna mig otillräcklig och därför sätter jag punkt för den delen i mitt liv som har fått mig att verkligen känna. Inga fler mail, inga fler tårar och inga fler drömmar om att allt skulle kunna vara annorlunda. Nu är det som det är, även om det krossar mitt hjärta flera gånger om när jag försöker glömma.
Det var så perfekt, för första gången någonsin så kändes det verkligen som om någon förstod sig på mig. Som förstod att jag trycker bort människor för att testa dem. För om de lämnar mig så har jag haft rätt hela tiden, att man inte kan lita på någon, men om de ser förbi fasaden som jag byggt upp så ser de att jag bara är rädd för att bli sårad. Han gjorde det, han såg förbi allt och han gav mig en känsla av välbefinnande. Jag inbillade mig kärlek i varje ord han skrev, ett påhitt som jag levde på. Fantasin tog över och jag skapade en egen värld till mig själv - en värld där allt var på ett helt annat sätt.
Fast jag är trött på att gråta över spilld mjölk som aldrig har varit min. Jag kan inte leva i drömmarnas värld när alla andra försöker klara sig i verkligheten. Jag måste gå vidare och hur ont det än gör nu så måste jag släppa taget om något som har fått mig att må riktigt bra stundtals, men som i slutändan har skapat fler tårar än leenden. Dock så finns minnena alltid där, varje gång jag lyssnar på en speciellt låt eller läser ett speciellt stycke i en bok. Varje gång jag lyssnar på något med Damien Rice så dyker meningar upp i huvudet. Det var han som tipsade om honom och nu älskar jag Rice eftersom hans musik är så fantastik.
Vad som än händer så kommer jag aldrig glömma orden som skrevs och känslorna som fanns, ungefär 10 månader av glädje. För även om jag ska glömma och förtränga så tänker jag ändå alltid behålla mina minnen av tiden då jag verkligen var lycklig på ett plan i mitt liv. För det finns där bakom sorgen, för varje ord har satt små fotavtryck i mitt hjärta. De finns där, fast nu måste jag kasta min fantasibild och börja om på nytt - med något mycket mindre.
Damien Rice - The Blower's Daughter
Damien Rice - Cannonball
Det var så perfekt, för första gången någonsin så kändes det verkligen som om någon förstod sig på mig. Som förstod att jag trycker bort människor för att testa dem. För om de lämnar mig så har jag haft rätt hela tiden, att man inte kan lita på någon, men om de ser förbi fasaden som jag byggt upp så ser de att jag bara är rädd för att bli sårad. Han gjorde det, han såg förbi allt och han gav mig en känsla av välbefinnande. Jag inbillade mig kärlek i varje ord han skrev, ett påhitt som jag levde på. Fantasin tog över och jag skapade en egen värld till mig själv - en värld där allt var på ett helt annat sätt.
Fast jag är trött på att gråta över spilld mjölk som aldrig har varit min. Jag kan inte leva i drömmarnas värld när alla andra försöker klara sig i verkligheten. Jag måste gå vidare och hur ont det än gör nu så måste jag släppa taget om något som har fått mig att må riktigt bra stundtals, men som i slutändan har skapat fler tårar än leenden. Dock så finns minnena alltid där, varje gång jag lyssnar på en speciellt låt eller läser ett speciellt stycke i en bok. Varje gång jag lyssnar på något med Damien Rice så dyker meningar upp i huvudet. Det var han som tipsade om honom och nu älskar jag Rice eftersom hans musik är så fantastik.
Vad som än händer så kommer jag aldrig glömma orden som skrevs och känslorna som fanns, ungefär 10 månader av glädje. För även om jag ska glömma och förtränga så tänker jag ändå alltid behålla mina minnen av tiden då jag verkligen var lycklig på ett plan i mitt liv. För det finns där bakom sorgen, för varje ord har satt små fotavtryck i mitt hjärta. De finns där, fast nu måste jag kasta min fantasibild och börja om på nytt - med något mycket mindre.
Damien Rice - The Blower's Daughter
Damien Rice - Cannonball
two of a kind
jag älskar dig ♥
that's what friends are for ♥
Ibland så betyder inte en vänskap att man enbart ska prata om problem och viktiga saker. Ibland är det något mycket mer, en lättsinnighet att göra någon av sina vänner glada igen efter att ha varit med om något hemskt. För även om de flesta jag känner är glada väldigt ofta så kommer det dagar då även de inte orkar vara glada. Då är det vännernas jobb att göra personen glad igen, 'cause that's what friends are for.
Jag vill kunna sitta på ett fik och skratta konstant i en hel timme bara för att någon säger "jiiiadooo".
Jag vill ha konstiga och helt oförståliga konversationer om kebaber, pizzor och "det heliga templet" på msn.
Jag vill låtsasbråka för att sedan kunna skatta bort skämtet som var så torrt att öknen hade föredragits.
Jag ska kunna göra ett enda litet ljud så att mina vänner förstår att det är någon i lokalen som jag känner och inte vill träffa.
Ja, jag vill helt enkelt ha vänner som får mig att skratta när jag egentligen bara vill ligga i sängen och gråta över sorger som jag egentligen inte kan göra något åt.
Det som jag är så ytterst tacksam för är att jag har just dessa vänner. För jag har på olika sätt glädjepiller i alla de som står mig nära. Vissa känner mig bättre än andra, men alla vet att vi alla ibland bara behöver glömma vardagen - gå in i ett tillstånd av ren glädje. Och det är precis vad jag och mina vänner ger till varandra, en säker plats att vara sig själv. För varje gång jag tänker tillbaka på våra fester, fikastunder och samtal så svämmas mitt sinne över av ett lugn och glädje.
Så detta inlägget går till mina vänner, för de förtjänar all lycka de får. De är underbara och väldigt speciella på alla dess sätt och vis. Jag kan med stor säkerhet säga att en del av mina vänner har räddat mig från att begrava mig själv i mörker - de har gett mig vägledning till ljuset. Jag älskar er!
Här kommer några av mina närmaste:
Jag vill kunna sitta på ett fik och skratta konstant i en hel timme bara för att någon säger "jiiiadooo".
Jag vill ha konstiga och helt oförståliga konversationer om kebaber, pizzor och "det heliga templet" på msn.
Jag vill låtsasbråka för att sedan kunna skatta bort skämtet som var så torrt att öknen hade föredragits.
Jag ska kunna göra ett enda litet ljud så att mina vänner förstår att det är någon i lokalen som jag känner och inte vill träffa.
Ja, jag vill helt enkelt ha vänner som får mig att skratta när jag egentligen bara vill ligga i sängen och gråta över sorger som jag egentligen inte kan göra något åt.
Det som jag är så ytterst tacksam för är att jag har just dessa vänner. För jag har på olika sätt glädjepiller i alla de som står mig nära. Vissa känner mig bättre än andra, men alla vet att vi alla ibland bara behöver glömma vardagen - gå in i ett tillstånd av ren glädje. Och det är precis vad jag och mina vänner ger till varandra, en säker plats att vara sig själv. För varje gång jag tänker tillbaka på våra fester, fikastunder och samtal så svämmas mitt sinne över av ett lugn och glädje.
Så detta inlägget går till mina vänner, för de förtjänar all lycka de får. De är underbara och väldigt speciella på alla dess sätt och vis. Jag kan med stor säkerhet säga att en del av mina vänner har räddat mig från att begrava mig själv i mörker - de har gett mig vägledning till ljuset. Jag älskar er!
Här kommer några av mina närmaste:
one thing will never change and that thing is the way I see myself
I hela mitt liv så har jag känt att jag inte varit värd det jag fått. Att alla dåliga saker var helt p.g.a hur jag var som människa och att jag inte förtjänade allt bra som hände mig. Från ett helt personligt perspektiv så har jag både dragit nitlotter och storvinster, det beror lite på hur man ser det. Jag har kanske inte haft världens lättaste uppväxt de sista fem åren men det har kompenserats med en fantastik pappa och underbara vänner. För min pappa är min bästa vän och han har lärt mig så mycket. På samma sätt som mina vänner har lärt mig att alla inte sviker - de har gett mig glädje i livet.
Fast jag anser inte att jag förtjänar det. För i mitt huvud så är jag den som borde dra nitlotter hela tiden. Jag är den som inte borde ha sådana fantastiska människor runtomkring mig. Egentligen vet jag inte varför jag känner så, men något inom mig slår varningssignaler varje gång någon är snäll mot mig. Som om de enbart är snälla för att de vill ha något tillbaka - dåligt självförtroende och egna erfarenheter gör att jag inte längre kan lita på folk.
Fast innerst inne förstår jag att jag nog förtjänar allt jag har, för i slutändan så blir det vad man gör det till. Jag intalar mig själv varje dag att jag har något och är någon som folk vill umgås med. Jag är kanske inte så hemskt som jag tror själv, jag är kanske helt okej ändå.
Allt handlar om att tänka om och varje dag så lär jag mig av mina nära och kära. Även om jag än idag tror att många av mina vänner tänker lämna mig så håller jag de tankarna för mig själv och trycker undan dem, för jag vet att mina vänner finns där när jag behöver dem. Det är bara ett ont nät av fel tankar som ibland gör att jag inte kan prata om mig själv, för allt jag säger kan kanske i slutändan användas mot mig om det kommer i "fel" händer.
Vi har alla våra demoner, jag hoppas bara att jag kan vinna kampen mot mina!
pics; papertissue
I'm sorry for every word.
Idag är en väldigt dålig dag.
Who are we to be emotional? Who are we to play with hearts and throw away it all?
Ensam, ensam, ensam.
De enda orden som stutsar runt i mitt huvud.
En extrem ångest som inte ens musiken kan tystna.
Det skulle inte bli såhär,
jag skulle inte bli såhär igen.
Jag lovade mig själv det,
jag ljög.
Who are you to make me feel so good?
Who are we to tell ourselves that we're misunderstood?
Oh, who am I to say I'm always yours?
Who am I to choose the boy that everyone adores?
Oh, I don't see a reason why we can't just be apart
We're falling on each other like we're always in the dark
Oh, I don't think you know me much at all, at all
This love is not what you want
This heart will never be yours
I'm feeling down about this love.
De enda orden som stutsar runt i mitt huvud.
En extrem ångest som inte ens musiken kan tystna.
Det skulle inte bli såhär,
jag skulle inte bli såhär igen.
Jag lovade mig själv det,
jag ljög.
Who are you to make me feel so good?
Who are we to tell ourselves that we're misunderstood?
Oh, who am I to say I'm always yours?
Who am I to choose the boy that everyone adores?
Oh, I don't see a reason why we can't just be apart
We're falling on each other like we're always in the dark
Oh, I don't think you know me much at all, at all
This love is not what you want
This heart will never be yours
I'm feeling down about this love.
inte ens talets förmåga kan uttrycka mina känslor i ord.
Jag har ingen aning om jag som rör sig inom mig just nu. Jag känner mig så extremt lycklig och förvånansvärt sorgsen för att det aldrig kommer hända mig. Tårarna rinner ner för mina kinder av glädje för någonting som egentligen inte existerar. Ilskan väller upp i mig från en botten som jag inte trodde fanns. Inga ord kan beskriva det jag känner just nu, mållösheten tar över.
Det känns som en mindre explosion och varje ord slungas mot mig som vassa pilar med blomblad som den vassa punkten. Varje känsla smeks ut från sidorna och sjunker in i mina fingar, armar, hela kroppen och tillslut hjärtat. En värme som bara finns där efter att ha flytt till en annan värld. Mina illusioner skapar mönster som jag är så van vid, känslor som jag aldrig har lärt mig att styra.
Jag ser en flicka med blont hår, en pojke med gula ögon. Jag hör andetagen som blir tyngre och jag ser hur tårarna faller av lycka. Jag känner omfamningen som om det hände mig, jag känner varje elektrisk stöt som går från den ena kroppen till den andra. Jag hör det outtalade farvälet. Jag är en del av det, en del av en kärlekshistoria som är för perfekt för att vara verkligen.
Jag har börjat tro igen, tro på att det finns något bättre där ute - även för förlorade själar som mig. Jag har hittat tillbaka till det inre som jag försökt förtränga.
allt tackvare en bok...
Det känns som en mindre explosion och varje ord slungas mot mig som vassa pilar med blomblad som den vassa punkten. Varje känsla smeks ut från sidorna och sjunker in i mina fingar, armar, hela kroppen och tillslut hjärtat. En värme som bara finns där efter att ha flytt till en annan värld. Mina illusioner skapar mönster som jag är så van vid, känslor som jag aldrig har lärt mig att styra.
Jag ser en flicka med blont hår, en pojke med gula ögon. Jag hör andetagen som blir tyngre och jag ser hur tårarna faller av lycka. Jag känner omfamningen som om det hände mig, jag känner varje elektrisk stöt som går från den ena kroppen till den andra. Jag hör det outtalade farvälet. Jag är en del av det, en del av en kärlekshistoria som är för perfekt för att vara verkligen.
Jag har börjat tro igen, tro på att det finns något bättre där ute - även för förlorade själar som mig. Jag har hittat tillbaka till det inre som jag försökt förtränga.
allt tackvare en bok...
she's running around her gravestone.
Det är värst om natten, när jag har tid att tänka på varje fel jag har gjort - varje misstag blir ett otäckt monster i mörkrets sken. Det är precis innan drömmarna tar över och precis efter vettet har lämnat en för att göra plats för fridfull sömn, då slår verkligheten till. Det är som ett knytnävsslag rakt i magen, det blir helt plötsligt väldigt svårt att andas.
Luften blir tyngre, lungorna känns tunga och hela livet väger helt plötsligt tusen kilo mer än vanligt. Det blir alltid lite värre när solen går ner och natten gör sitt intrång. Mörkret skapar bilder i mitt huvud som inte vill försvinna, tankar som förgör allt jag jobbat för. Jag känner mig som ett kalt träd och alla kan se mina sköra grenar. Även om jag försöker göda upp nya löv så är hela vintern fylld av kyla och väntan. Med våren kommer solsken, med våren kommer naturens kärlek fram.
Ja, det skapas nya demoner varje natt men varje morgon så blir jag befriad igen. Mina drömmar är mina egna och i dem försvinner varje ond tanke som någonsin slagit rot i min själ. Jag försöker att tänka förbi olycklig kärlek, svikande vänner och hatiska blickar. Det blir lite bättre för varje dag, men natten är min demon - natten skänker mig bara tårar och sorg. Det är natten som krossade mig, som försöker förgöra mig med varje vindpust.
stabbed in the back but you feel no pain
music's my life.
it has saved me through each day.
every tear,
every laugh,
every betraying friend,
music taught me how to move on.
I owe my life to music!
weheartit
no happy ending
Two o'clock in the morning
Something's on my mind
Can't get no rest
Keep walking around
If I pretend that nothing ever went wrong
I can get to my sleep
I feel as if I'm wasted
And I'm wastin' everyday
This is the way you left me
I'm not pretending
No hope, no love, no glory
No happy ending
papertissue
