1 december
Det beror nog mycket på att det är första julen utan mormor, kvinnan som kunde skapa världens vackraste julstämning. Julen var alltid så viktig och man hade olika traditioner i olika hem, det var vad som gjorde julen så speciell. Nu är det bara stress som gäller och tävlingen om vem som får dyrast julklappar - vilken press!
Jag vill inte ha julklappar, jag vill inte ens fira jul längre - jag vill bojkotta den. Det finns ingen mening att fira något som jag egentligen inte bryr mig om. Jag har aldrigt trott på Gud eller Jesus, jag har aldrig riktigt varit kristen och precis därför så känns denna högtid så överskattad för mig.
Dock så är nyår något jag vill ska komma, fira in ett nytt år som kanske kan bli ännu bättre än detta. Dock så är detta året svårttoppat eftersom studenten är det bästa jag någonsin varit med om, jag har hittat så många nya vänner och jag har själv blivit en starkare människa. Fast vi får se, ett nytt år drar alltid med sig nya överraskningar.
förra vintern
1 anledning till varför jag älskar julen.
När vi börjar närma oss jul, då är det precis som om stan vaknar till liv och vill fira denna högtid så mycket som det bara går. Klappar, granar, skyltningar och framför allt ljus! Det är därför jag älskar julen, staden lyses upp och får ett fantastiskt sken. Det är som om mörkret aldrig har begravt känslan av kärlek - ljuset har bevarat de känslorna så bra som det bara går.
När jag gick hem från jobbet så stod jag kvar vid min cykel i minst 10 minuter enbart för att betrakta det vackra ljusspel som fanns framför mig. Jag blev helt betagen och detta är första gången jag verkligen har sett skönheten i det. För jag har aldrig verkligen tagit upp känslan som funnits i luften och som har förstärkts av alla vackra sken som kommer från lite varstans. Det finns glädje i varje andetag och kärlek i varje kram, det finns så mycket att hämta. Även om jag hatar julen av många anledningar så finns det en anledning till varför jag älskar den: ljusen!
die, just die
I don't need your hate.
I don't need your acceptance.
I don't need your prison.
I don't need your pain.
I don't need your resistance.
I don't need your prayers.
I don't need no religion.
I don't need a thing from you!
I don't do what I've been told,
You're so lame why don't you just go?
I'll be sorry when I'm old?
You're so full of shit man just go!
Well, I'll be sorry so you said,
Well, I'm not sorry Bang you're dead!
jag vill inte minnas hur det var
Jag vill inte minnas varje gång någon kallade mig tjock, jag vill inte minnas alla stunder jag var helt ensam i skolan och jag vill inte minnas alla tårfyllda nätter som har präglat min ungdom. Det är för många förgörande stunder som håller på att kväva mig varje gång jag gå tillbaka till de tankarna. Ensamheten som bara blev större och mer påträngande för varje dag som gick - det var olidligt. De gångerna jag tillåter mig själv att tänka tillbaka, när jag ligger knappt vid medvetandet i min säng, då förstår jag inte hur jag har överlevt.
Fast det gjorde jag - nu har jag fantastiska vänner, en underbar pappa och två bröder som jag älskar. Dock så kan de inte läka såren som redan finns där, för det kommer alltid finnas ett hål i mig - det går inte att reparera. Jag är som fyrverkerier; jag är glad och sprakande en stund, fast det finns inget som kan få mig att stanna på det sättet - jag kommer alltid att slockna tillslut.
Det har ingen betydelse vad som händer eller vad folk gör för min osäkerhet kommer alltid styra mitt liv. Jag förväntar mig ingenting - bara det inte blir värre. Jag har lärt mig att leva med smärtan som en del av min vardag. Hade jag vaknat imorgon och den inte hade funnits där då hade jag nog saknat den - jag är van.
Hur gör man för att glömma det som varit?
Hur går man vidare?
jag 2006
hjärnverksamhet = ickeexisterande
Jag kan inte tänka på sorgen jag känner över att jag inte har hört från Honom på fem dagar, jag kan inte tänka på förvåningen att någon som kanske fanns där innan har hittat någon annan och jag kan inte tänka på paniken som håller på att kväva mig på grund av mina osäkra framtidsplaner. Allt känns så fel.
Jag visste vad jag ville innan, min stig fram i livet har alltid varit rak och hinderlös. Nu så börjar stigen helt plötsligt att svänga åt alla olika håll, hålen i marken får mig nästan att trilla och jag vet inte vilken väg jag ska ta när min stig delar sig. Allt känns så overkligt.
Sömnbristen får mig att tänka i en massa konstiga banor, fast ibland vill man bara få det ur sig. Jag ser på mitt liv, jag ser något jag inte gillar. Det finns ingen struktur eller säkerhet - bara en massa frågor. Jag kan inte tänka klart, det finns för många tankar i mitt huvud. Jag behöver sömn fast om jag lägger mig ner och blundar så kommer alla tankar och meningar om varför mitt liv är så patetiskt tillbaka, jag kan inte fly från det men jag kan inte möta det heller.
Jag behöver Honom, mer än något annat - just nu finns Han inte här. Han är ingenting mer än en vän, men Han förstår bättre än de flesta. Han vet så mycket mer om detta, så mycket mer än jag själv vet om mina förvirrade tankar. Jag vill inte vara beroende av något eller någon, dock så behöver jag någon som förstår - likt kroppen behöver syre. Jag behöver något mer än bara detta, jag behöver en dröm - ett mål. När jag väl har hittat mitt mål, då kommer allt annat falla på plats.
fast hur ska jag kunna hitta meningen om jag inte ens vet vart jag ska börja leta?
the first, the last, not my everything
Jag har förnekat det för mig själv eftersom det är omöjligt på så många vis, fast nu kommer känslorna ifatt mig. Även om jag försökt rymma från sanningen så slår mitt hjärta några extra slag varje gång jag tänker på Honom. Förbjudet - Nej, galet - kanske lite, omöjligt - Ja!
Han gör vardagen lite lättare och varje ord från Honom får mig att må så mycket bättre. Luften känns renare och lyckan är inte långt borta. Fast snart kommer jag dimpa ner från mitt rus och återvända till verkligheten - det går helt enkelt inte att leva på kärlek. Speciellt inte hopplös kärlek.
Jag får göra som så många andra ha gjort sedan tidernas begynnelse. Jag måste helt enkelt förtränga och förgöra de tankar som ger mig hopp. Hoppet är inte min vän - den skadar så mycket mer än vad den läker. Fast även om jag vet vad som är bäst, att glömma och gå vidare, så kämpar jag ändå för att behälla minnet som skapar glädje - det får mig att leva!
I see my future in an instant
And there it goes
I think I've found my best friend
There's just no rhyme or reason
Only the sense of completion
And in your eyes
I see the missing pieces
I'm searching for
I think I've found my way home
I know that it might sound more than a little crazy
But I believe
I knew I loved you before I met you
I think I dreamed you into life
I knew I loved you before I met you
I have been waiting all my life.
satellite heart
Out of mind and outta sight
I hear you're living out of state, running in a whole new scene
You know I haven't slept in weeks, you're the only thing I see
I'm a satellite heart lost in the dark
I'm spun out so far you stop I start
But I'll be true to you no matter what you do.
Ibland känns allt omöjligt, som om allt bara blir fel precis hela tiden. Det är då ångesten kommer och trycker ner mig ännu mer. För även om jag försöker se det positivt, så är det inte alltid lätt. Jag tror att alla någon gång har känt meningslösheten som ibland faller över en - då finns det ingen mening med någonting.
Livet är inte rättvist, det har det aldrig varit. Jag förstår inte varför jag lurar mig själv om och om igen bara för att bli sårad i slutändan - masochistvarning? Jag njuter inte av smärtan, den uppstår som får ingenstans. Den krossar allt i dess väg, alla lyckliga tankar och minnen som får mig att flyta på ytan istället för att drunkna.
Jag tror att alla har känt hopplösheten någon gång, den har inkräktat på allas liv vare sig man har velat det eller inte. Egentligen så kan man bara tacka och ta emot, hur mycket det än skadar en. För förr eller senare så kommer lättnaden av att allt är bra igen. Precis som om lyckan har vunnit kriget mot förgörelsen - det blir alltid bättre tillslut?
Det som inte dödar en gör en starkare?
Efter regn kommer solsken?
Fast tänk om döden är att föredra eller regnet aldrig slutar falla, vad händer då?
ensamheten skrämmer mig
Jag är livrädd för att stå ensam kvar, för att alla andra har hittat deras mening medan jag fortfarande letar i blindo. Då alla andra har hittat kärleken, karriären och framtiden - då jag måste kämpa för varje andetag jag tar. Ensamheten knäcker mig enbart genom att finnas, vetskapen om att jag snart kanske måste leva helt ensam.
Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att andra ska dö.
Jag är inte rädd för vänskap, jag är rädd för tomheten om någon vän försvinner.
Jag är inte rädd för att älska, jag är rädd för att kärleken inte är besvarad.
Jag och en vän pratade en gång, för några månader sen, om att när man får pojk- eller filckvän så skiter vissa i sina vänner. Då lovade vi att vi aldrig skulle göra det mot varandra, att vad som än hände så skulle vår vänskap gå före - bros before hoes.
Fast nu har hon kommit till det stadiet då hon söker efter något nytt, då kärlekens pil träffar henne och hennes liv blir fyllt av klara färger. Även om jag inte tror att hon skulle lämna mig så finns rädslan där. Den som dödar alla skratt, leende och glada tankar - ensamhetskänslan.
Let me give my love to you
Let me take your hand
As we walk in the dimming light
Oh darling understand
That everything, everything ends
That everything, everything ends
pic; google
telefonfobi
Nu har jag kanske två jobb på g, det jobbiga är att jag måste ringa och prata med cheferna på de olika jobben. Detta låter kanske inte som något stort problem och det hade det inte varit i vanliga fall, om jag inte hade haft telefonfobi. Det är nämligen så att jag kan helt enkelt inte prata i telefon - enbart tanken på det får mig att hyperventilera.
Jag hatar verkligen att prata i telefon och det finns bara fyra personer som jag kan prata avslappnat med; mina föräldrar och mina två bröder. Alla andra som ringer/som jag måste ringa ger mig ångest och panik. Det slutar oftast med att min mamma måste ringa eller så skickar jag ett sms om det är till en vän. Ibland svarar jag inte ens om mina vänner ringer, jag får bara panik och sen springer jag runt i rummet och skriker att personen ska lägga på. Det är helt sjukt, men det är min verklighet.
Fast nu måste jag ta mig förbi denna gräns, jag måste ringa och få jobb! Därför ska jag ta några djupa andetag, få panik och sen ska jag slå de nummer som jag måste ringa...svårare är det inte?
Vem är jag?
Skulle någon fråga mig vem jag är, då hade jag inte haft ett svar. För om jag ska vara helt ärlig så har jag inte hittat mig själv - jag är mer förvirrad än någonsin. Skulle ni fråga mina vänner så skulle vissa säga; "hon är den glada, den som alltid lyfter stämningen på en fest!". De som säger så - de känner inte mig!
Jag är kanske glad, jag är till och med jätteglad ibland. Jag kan dansa en helt kväll eller ha filmkväll med vänner och bara skratta från det jag går in genom dörren tills jag kommer hem igen. Ibland kan jag faktiskt inte sluta skratta, det är som om jag ser allt i klara färger - allt känns väldigt underbart.
Fast jag är inte bara glad, jag är ledsen också. Det ingen ser, då folk väljer att vända andra kinden till, är när jag kommer hem och lägger mig i sängen eller när jag går hem från festen. Då alla minnen kommer tillbaka som trycker sig mot mina sinnen och bedövar lyckan. Då tårarna faller och jag inte ser någon mening med någonting. Det ingen ser för att jag gömmer det, för jag vill inte vara svag - jag måste vara stark.
Ibland vet jag exakt vem jag är: studenten som ska jobba och sedan söka vidare till lärare.
Ibland har jag ingen aning om vem jag är: en förlorad själ som har en förvrängd verklighetsuppfattning.
Det är svårt att veta, hur ska andra veta när jag inte vet själv?
Partypinglan? Bitchen? Drömmaren? Realisten? Pessimisten? Clownen? Oskulden?
Nörden? Vännen? Horan? Dottern? Systern? Sportfantasten? Fienden?
Jag?
gammal vänskap rostar aldrig?
Jag har världens bästa vänner, det är inte bara något jag säger utan det är verkligen så - de passar mig perfekt. Alla de som står mig nära är på något sätt lik mig, vi fungerar på samma vis. Det är som om vi alla vore våglängder och de rör sig alla på samma nivå som mig. Vi skapar en harmoni som utmynnar i vacker musik - vi klingar väl tillsammans.
Fast även om jag har världens bästa vänner så blir det ibland för mycket, även för mig. Varje gång någon av mina vänner kommer till mig för att berätta något så blir jag tacksam för att de litar på mig. Jag skulle inte förmå mig att berätta det vidare, det stannar mellan mig och personen i fråga. Fast när jag behöver prata, för precis som alla andra så har jag också problem, då stänger vissa av mina vänner av. De vill helt enkelt inte höra om mig och när jag slutar prata så börjar de prata om sig själva igen. Ska det verkligen vara så?
När det känns väldigt tufft, när livet inte riktigt går som planerat - då behöver jag mina vänner.
När tårarna faller och jag inte riktigt kan ta mig upp igen - då behöver jag mina vänner.
När jag ramlar ihop och inte kan resa mig utan hjälp - då behöver jag mina vänner.
De gånger jag hittar tusen fel när jag tittar in i en spegel - då behöver jag mina vänner.
Tyvärr finns inte alla där och det är då man vet vilka som verkligen bryr sig. Just nu är det bara ett fåtal som verkligen bryr sig och som lyssnar på mig. Fast jag väljer dem framför 100 ytliga vänner alla dagar, det är de som får mig att må bättre när allt bara känns så fel. De är mina skyddänglar och till dem är jag evigt tacksam!
Sp3c, ibland saknar jag det mer än något annat.
Nu har det gått ungefär fem månader och när jag tänker tillbaka på de tre året på gymnasiet så kan jag inte undvara en liten tår som faller ner för min kind. För det var tre underbara år, det sista året som gått har varit det bästa året i mitt liv.
Jag kommer aldrig glömma alla lektioner som ibland innehöll mer prat och skratt än just stunder då vi skulle lära oss nya saker. Fast även om vi kunde vara väldigt högljudda så kunde vi alltid lägga på en seriös min när det väl gällde - vi såg skillnad på lek och allvar. Även om alla lektioner inte var underbara så saknar jag att gå till en mattelektion för att lära mig om andragradsektvationer eller till en filosofilektion med Gerth för att prata om meningen med livet. Det var så mycket olika saker som hände, så mycket att ta in. Jag saknar alla lärare som har inspirerat mig, alla tysta stunder på skolan när jag tänkte på vad som skulle hända härnäst och framför allt saknar jag min klass.
Det är inte många som kan beröra mig som mig klass har gjort. Alla skratt, tårar och hemligheter som vi har delat med varandra - it doesn't get better than that.
Jag har träffat två av mina bästa vänner på gymnasiet och jag har även mött andra underbara människor som har förändrat mitt liv för alltid. Det är de som har gjort mig till den jag är idag - någon som för första gången tror på sig själv.
Jag saknar även lärarna. De arbetade för vår skull och de var mina stödpelare. Jag kom kanske inte överens med dem hela tiden, men de svek aldrig en när man behövde hjälp - de var som ens extra mammor och pappor.
Jag saknar allt, till och med läxorna.
Jag saknar att gå upp allt för tidigt på morgonen och gå till skolan.
Jag saknar miljön och säkerheten som skolan gav.
Jag saknar lärarna och mentorerna som alltid fanns där.
JAG SAKNAR SP3C!
ovan: förfest innan Öja. Jag, Annika och Erika
nedan: Katta i skolan, Jacob och Joel i bakgrunden
ovan: Filmkväll med Aggiie och Vicky - två av mina bästa vänner.
nedan: På Hennys 19:års fest. Jag, Katta och Aggiie
ovan: Studentdagen - lunch på Bröderna M
nedan: Studentfoto på världens bästa klass!
a thought like spring
Klockan slår,
dock är tystanden ändå olidlig.
Mörkert sveper över mig likt svarta kråkor,
jag känner mig omringad.
Mitt liv sprängdes i bitar,
flög åt alla håll.
Ett krossat hjärta lagar en inte lika krossad själ,
enbart minnen förgör när natten är som mörkast.
Ett öde hus står tomt,
det är en symbol för mitt liv.
Jag fångar varenda fjäril på åkern,
de flyger som om vinden bar dem.
Mitt liv,
ett liv utan färg.
En grå vardag,
färgrik på så många sätt.
Tick tack,
BOOM!
4 månader & 8 dagar
Tänk hur mycket en människa kan förändras.
Jag trodde verkligen inte att en människa skulle kunna göra mig så glad, att jag skulle vakna tidigare varje morgon bara för att få några välvalda ord som skulle lysa som solsken över hela min dag. Att jag visat mig så sårbar och rädd, det trodde jag heller aldrig. Jag har förändrats som person - tack vare en annan människa.
Jag är inte längre smådeppig hela tiden, jag tänker inte på allt negativt som har varit - jag ser framåt med nya ögon. Han ger mig solsken och många skratt, saker som var som mirakel för mig innan. Händelser som skedde var och varannan månad - nu sker det nästan dagligen. Jag har blivit en ny människa som kan hålla huvudet högt utan att skämmas, jag kan se mig själv i en spegel utan att hitta tusen fel och jag värderar livet på ett helt annat sätt. Allt tack vare honom.
Jag förstår inte hur 4 månader och 8 dagar kan förändra så mycket, men det har det gjort. Att inte längre vara ensam om åsikter är så oförståligt att jag inte ens förstår det själv. Det kändes som om jag sprang runt i ett mörker, han gav mig ljuset. Alla saker jag inte vågar berätta för någon annan, de har jag redan delgett honom. Han vet allt och jag vet allt om honom. Han skrev till mig en gång: "You read me like an open book.".
It goes both ways, säger jag.
Nej, jag har ingen pojkvän eller någon som finns där hela tiden. Jag har ingen som jag gå ut med lite då och då, den lyxen kan jag inte lägga på mig själv. Jag har ingen famn som värmer mig när kylan tränger igenom väggarna. Den sista jag ser när jag somnar och den första jag ser när jag vaknar existerar inte. Jag har ingen speciell egentligen, ingen självfrände. Jag har en vän!
pic; google
tiden står still
Jag minns en gång när jag satt på en bänk med en vän. Vi pratade om de ljusglimtar som vi har i våra liv, saker som får oss att kämpa igenom varje dag även om det just då känns omöjligt. Den dagen ville jag inte leva, jag ville gräva ner mig och sluta existera - det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Där satt vi och grät, två vänner som båda ville ha något som vi inte kunde få. Den kvällen såg jag världen för vad den är, för hur lite den ger människor som bara vill få lite lycka i sitt liv i form av ljusglimtar.
Nu sitter jag är, en svart och kall natt, utan några svar på de frågor som jag ställde till mig själv för ett år sen. Livet står helt stilla och mattan dras bort om och om igen. Just nu känns livet extra hårt, jag ser inte längre fram en fem minuter - en grå dimma svävar framför mina ögon som gör mig blind. Alla drömmar jag hade har spolats bort och jag vet inte riktigt vad som händer i framtiden. Vardagen är lika tråkigt varje dag och varje morgon ger mig samma besvikelse som den förra.
Det sägs att man själv måste ta tag i sitt liv och göra det till vad man vill. Jag har försökt; jag har möblerat om, slängt saker, köpt nya och målat om - fast mitt liv är fortfarande som ett kalt rum, livlöst. Jag är trött på att göra om något som jag egentligen inte kan göra ogjort. Det känns som att mitt liv redan är bestämt, jag kan inte ändra på någonting. Jag får helt enkelt låta tiden gå sin gång och leva varje dag likt den förra.
Nu ska jag lägga mig och drömma bort verkligheten samtidigt som jag hoppas på att morgondagens ska erbjuda något nytt. Fast precis som alla andra morgnar så kommer jag bli besviken, det är ödets förgörande spel som jag lever i.
tänk så glad man kan bli av ett mail.
Det finns absolut inget mer att säga, det gjorde verkligen min dag. Tänk att ens känslor ibland är besvarade till en viss grad. En vänskap som man bygger på och som skapar en relation som är väldigt speciell. Det gör mig glad att veta att det inte bara är jag som känner och ser det, även den andra sidan förstår.
Ja, tänk så glad man kan bli av ett mail. Det är helt sjukt att något så litet kan styra ens känslor så mycket. Nu känns allt så mycket bättre!
Han byggde sin fru
Läs artikel och se bild: HÄR!
Plastkirurgen Reza Vossough var inte alls attraherad av sin flickvän Canys kropp. Dock så gifte han sig med henne ändå för han såg hur hon skulle kunna se ut. Nu efter fem år så är han nöjd med sin "skapelse". Hon har bland annat gått från att ha A-kupa till en F-kupa samt att magen och höfterna har rensats på allt fett. Sammanlagt kostade operationerna läkaren över 200 000 kronor.
När jag läste detta så blev jag chockad, jag tycker det är helt sjukt. Egentligen så ska jag inte säga något eftersom vi alla gör våra val och kvinnan ville antagligen själv bli annorlunda. Fast att hon kanske gjorde det för hans skull, för att han vill ha en supermodell till fru, får mig att må lite illa. Vi har alla rätt att göra vad vi vill med våra kroppar - fast vart går gränsen för hälsosamma operationer och för mycket?
Sedan kan det ju också sägas att han verkar ha ett väldigt stort ego och han säger själv i denna artikel att han känner sig som Gud. Möjligvis lite storhetsvansinne?
Jag tycker att det är galet, vad tycker ni?
jag hatar att jag älskar dig.
Ibland kan en sång beskriva allt som man själv inte kan sätta ord på.
Ibland är det lättare att följa med i en melodi istället för att bryta ihop helt.
Ibland får man mer kraft av att veta att någon förstår.
Ibland vill man bara glömma...
Mina vänner säger: "Vakna upp Och sluta tänk på det" Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare Livet innan det kunde jag, utan och innan Jag kunde haft det så för alltid Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam Det var en gång, det var en fest Och jag gick med nån för han påminde om dig Men sen kom gryningen, jag reste mig, gick ut genom dörren Och jag gick genom den tidiga morgonen Den rena, tidiga morgonen Och jag visste inte varför jag gjorde så Åh, jag visste inte varför.
tig, tystnaden pratar för dig
när tiden står stilla och marken skakar.
Hjärtat slår och det enda som hörs är vinden som far genom träden och löven faller mot marken.
Blir det bättre med tiden?
Kan man sluta tycka om någon även om det känns omöjligt?
Är det möjligt att gå vidare?
Du säger att kärleken aldrig var till för dig
Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen
Du säger att den delar sig vid kinden
Och blir hel igen bakom dig
Varje moln är trasigt
Du räknar allt sorgligt natten lång
Och hon du älskade en gång
Och kanske älskar än
Spelar det någon roll?
Nej kanske ingen
Kanske allt egentligen
Och du undrar vem som kysser henne nu
Du undrar vem
Vem om inte du
Och läpparna, du kallade dina
Det gör ont att veta
Men lika ont att undra
ni vet nog hur det är.
En dag kommer det börja regna, även om det är solsken just nu så kommer alla ens besvär att sakta trilla ner från himlen och rakt in i ens medvetande. Det är bara fråga om tid. Jag känner redan hur mitt vattenfyllda moln är på sin bristningsgräns, snart kommer jag bli dyngsur. Fast det är en smäll man får ta, för det är ju som man säger; efter regn kommer solsken. Då tänker man inte på vad som händer när solen går i moln.
